Jag orsakar vrede och irritation. Jag är upphov till vånda. Jag sprider vämjelse. Jag förstör frukosten för Lena och Bengt. "Hej Torbjörn", mejlar de. "I mer än en veckas tid fanns du inte i Corren, och vi andades ut och kände lättnad och befrielse. Vi var övertygade om att du äntligen sökt dig till nya jaktmarker, men säg den glädje som varar." Ja, herregud, vi har alla våra kors att bära. Själv fördjupar jag mig i Frödings dårhusdikter. Från Strindbergs "En dåres försvarstal" till Frödings texter från Uppsala hospital. Var ska det sluta? Gick jag till en psykiatriker skulle han/hon skjuta upp glasögonen i pannan, se mig djupt i ögonen, hänvisa till min uppväxt i det av mentalsjukhuset präglade Vadstena och mumla "infantil regression".
När Fröding släpptes ut från dårhuset 1905 vistades han en tid i Tranås. Det visste jag inte.
Även sossar skyfflar kritik över mig. Roland Nyström och Bengt Holgersson fattar inte varför jag inte skriver mer och oftare. "Ta ett snack med chefredaktör Sigvardsson", svarar jag. Kanske inte en tillfällighet att jag läser Fröding. Vi har det ungefär likadant. Men vad skulle jag i Tranås och göra?
För en vecka sen, på alla helgons dag, satt jag på Gamla kondis i Vadstena. Ljuvligt kafé. Martin Thornström, fönsterputsarn, och jag gick igenom vilka skivor som avverkades i Pop 63 och Pop 64. Vi har nämligen sparat våra anteckningar. Så nu babblade vi högt. Vi gnäggade som ett hovstall och väsnades värre än ett speedat valsverk. Ungdomarna från folkhögskolan sneglade. Ungdomarna skakade sina piercade fejs. "Två som har frigång", tänkte de.
Skymningen faller. Himlen är ett bottenfruset hav. På Kisa bibliotek lånar jag Johan Cullbergs "Gustav Fröding och kärleken, en psykologisk och psykiatrisk studie" (Natur & Kultur) Man har inte roligare än man gör sig. Cullbergs bror Erland bodde i Vadstena på 1960- och 70-talen. Hade utställning på Rådhuset. Sen slog han igenom. På 1980-talet stod de fjuniga finansvalparna i kö för att köpa hans verk. Cullbergs konst reducerades till investeringsobjekt.
Från konst till litteratur. I går intervjuades Alexandra Coelho Ahndoril på Correns kultursidor. "Min egen samtid känns inte så användbar för mig mig att skriva om", sa hon. Såna svenska författare vimlar det av. Författare som gestaltar vanligt folks villkor i dagens Sverige är sällsynta. När kommer nästa bok från Gerda Anttis skrivarverkstad?
Susanne Holgersson skriver: "Vi är många som drabbas nu när regeringen ska försämra a-kassan. Det jag undrar över är varför Corren skriver mer om rondellhundar än om oss arbetslösa." Jag tvingas medge att Susanne har rätt. Vad säger det om oss journalister?
Susanne fortsätter. Susanne målar upp en avskräckande bild av framtidens Sverige. Hon ser sig själv som en del av ett låglöneproletariat som i bästa fall lyckas överleva med hjälp av två eller tre taskigt betalda kneg. Skräckpropaganda? Inte alls. Urban Bäckström (m), Svenskt Näringsliv, klär borgarnas ideologiska vision i ord i den nyutkomna debattskriften "Sanningen om Sverige" (DN). Där förklarar Bäckström avsikten med regeringens politik. Att pressa ner lönerna och skapa en låglönemarknad. Bra att det sägs så klart. Till nästa val vet väljarna vad det handlar om. Risken är dock att många givit upp till dess. Som i många andra länder.
Gustav Fröding insomnade 1911. Då var Sverige ett brutalt klassamhälle, med hisnande inkomst- och förmögenhetsklyftor. Så ser Urban Bäckström med fleras framtidsvision ut. Inte konstigt att Susanne är orolig.
Fröding igen: "Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor". Tänk på det när regeringen spelar upp hela sitt register av låtsad omsorg om arbetslösa och lågavlönade.