Correns serie ”Betygshetsen” (25-26/3) visar att betygstider är bråda tider för elever, lärare och föräldrar. Lärare vittnar om hur mammor och pappor ringer och skäller ut dem för att deras barn har fått sämre betyg än förväntat.
Situationen är påfrestande för alla parter. En del menar att om bara betygen försvann skulle magontet också göra det. Förvisso. Samtidigt är det svårt att se en fungerande skola utan betygssystem. För egentligen är det inte betygen i sig som är problemet, utan hur de används.
Betygsverktyget bör användas tidigt i grundskolan, inte minst för att avdramatisera det. Elever som är vana att få betyg från tidiga skolår upplever troligtvis inte samma hets senare. Betyget ska inte ses som ett straff, utan som en indikator på kunskapsnivån. Ju tidigare mätningen görs, desto fler möjligheter finns att rätta till eventuella brister.
Många föräldrar engagerade i sina barns skolgång och betyg. Det är i grunden en bra sak. Men det kan bli ett problem om föräldrar läxar upp lärare för att barnens betyg inte faller dem i smaken.
Ett betyg ska inte komma som någon överraskning. Det bör föregås och efterföljas av samtal, och så länge lärare har på fötter måste de stå på sig och ha rektors stöd i dessa samtal. De målrelaterade betygen ska underlätta för lärare att bedöma, och för elever – och deras föräldrar – att förstå, vilket betyg som ska sättas. ”Snäll-G:n” och betygsinflation vinner ingen på i längden.
Lätt att glömma i betygsyran är att eleverna med de mest svavelosande föräldrarna, sällan är de som verkligen skulle behöva litet föräldrastöd. Det är mer tragiskt än ett förlorat MVG.
Maria Björk Hummelgren