Det har inte gått lång tid sedan den nedskjutna DC 3:an bärgades. Men redan talas det om att planet skall huggas upp och destrueras. Försvarsmakten har inget intresse av att bevara DC 3:an. Däremot vill man åter få tillgång till det bergrum på Musköbasen där flygplansvraket i dag ligger. Det kommer att ta åtta, nio månader innan den tekniska utredningen är klar. Denna tidsfrist måste utnyttjas för att planera för ett värdigt alternativ.
Är det något som utan vidare kan skrotas så är det planerna på att skicka DC 3:an till skroten.
Från försvarets sida talar man om att delar av planet kan erbjudas forskare i den mån dessa har något intresse av dem.
Chefen för Statens försvarshistoriska museer säger att det är ekonomin som är avgörande, och att det i dag inte finns några pengar för att bevara planet.
Med detta kan vi emellertid absolut inte låta oss nöja. Det är djupt kränkande för minnet av dem som dog ombord på DC 3:an att tala om att erbjuda vrakdelar till hugade spekulanter, och att hänvisa till att det helt och hållet är en fråga om pengar. Här handlar det i stället om andra, oändligt viktigare värden, om sådant som inte går och heller inte skall mätas i pengar.
Det flygplansvrak som bärgats ur Östersjön är sannerligen inte vilken skrothög som helst. DC 3:an är ett stycke svensk och västlig historia. Det är ett bevis på att det "kalla" kriget stundtals också var "hett", att Sverige befann sig vid en av dess frontlinjer, och att vi var aktiva i den internationella försvarskampen mot kommunismen.
Allt detta ter sig i dag märkvärdigt avlägset. Desto större anledning har vi då att värna om ett så unikt bevis för den svenska insatsen i denna kamp.
Det har nu i flera år varit på modet att bespotta de svenska insatserna under såväl andra världskriget som det kalla kriget. "Vi tog inte parti i kampen mellan demokrati och diktatur, vi höll oss fegt neutrala", heter det. Kanske passade det denna historielösa hållning bra att det mest spektakulära beviset på att Sverige inte var fegt - eller "neutralt", annat än i den officiella alliansfrihetsretoriken - låg kvar på Östersjöns botten.
Det som Sverige gjorde affischerades inte, underrättelseverksamhet är per definition inget man pratar högt om. Vi deltog visserligen i vad som ytterst var ett försvarskrig, men det var i hemlighet, och därför har det också varit lätt att glömma bort dramatiken i det som en gång var. Den avoga inställningen till att bevara den bärgade DC 3:an beror nog framför allt på att vi som nation i modern tid inte haft någon vana vid att förhålla oss till historiska insatser av detta slag. De historiska monumentens tid är för länge sedan förbi i Sverige.
Men vraket av DC 3:an är ett minnesmärke, och skulle om det ställdes ut bli ett monument över en insats för vårt lands frihet som kostade svenska liv. Det borde vara självklart att nalkas ämnet med den respekt som detta uppfordrar till.
Frågan var sedan detta minnesmärke skall placeras är ingen lokalpatriotisk angelägenhet, utan en i högsta grad nationell sådan. Men Flygvapenmuseet i Linköping - som för övrigt är ett nationellt museum - framstår onekligen som den logiska platsen.
Det vore emellertid ett stort misstag om politikerna i Linköping och Östergötland skulle börja argumentera för ett bevarande av DC 3:an på Flygvapenmuseet på ett sätt som skapar intryck att motivet snarare är att stärka museets ställning. Då förminskas frågan obevekligt till en lokalpatriotism som inte kommer att väcka något engagemang i resten av landet. Vad man tvärtom måste betona är att det handlar om att slå vakt om något som är en del av den nationella historien.
Det bör också betonas att detta inte heller är någon gräsrots-angelägenhet. Chefen för Statens historiska museer talar om att det kan bli ett alternativ att säkra ett bevarande med hjälp av donationer, om det visar sig finnas en folklig vilja. Det spåret skall vi inte snedda in på.
Det är inte upp till företag och vanliga medborgare att finansiera vad som skall vara ett minnesmärke över den svenska insatsen i det kalla kriget. Det skall svenska staten stå för!