Det gjorde Corren i lördagens Paus. När bara en vill, var temat och fokus låg på småbarnsföräldrar. Även DN kör för närvarande en artikelserie om "Bolibompasex", som anspelar på en snabbis för föräldrarna när barnen ser på tv. Det som framkommer tydligt är att många inte upplever sex som en naturlig och lustfylld del av livspusslet, utan i värsta fall en källa till gnissel i parrelationen.
Corren har tidigare på ledarplats (29/3) skrivit om det som kallas livspusslet. Det är inte politikens uppgift att göra människor lyckliga, det gör de bäst själva. Däremot kan politiken skapa förutsättningar för människor att leva det liv de önskar. Ett liv med plats för arbete, tid med barnen, fritidsaktiviteter - och sex.
Man kan göra jämförelsen med pengar, om man så vill. Det finns ett egenvärde i att staten inte konfiskerar mer skatt än vad som är nödvändigt för att upprätthålla välfärdsstandarden. Vad medborgarna sedan gör med pengarna som blir över är upp till dem, inte till politikerna. Samma regel gäller med människors tid. Hur vi lägger våra privata scheman är ingenting för politikers klåfingrighet.
Tidsbrist upplevs som ett problem för många, särskilt barnfamiljer. Nu bör det knappast vara ont om tid som är anledningen till att mammor och pappor inte hinner klämma in sex i vardagen (det genomsnittliga svenska samlaget varar i 7 minuter). Men tidsbrist kan ge upphov till stress som i sin tur kan få lusten att falna.
På så sätt har sex blivit politik. Varningslamporna bör dock slås på när förment radikala och frigjorda moralister börjar generalisera och stifta "lagar" över hur folk i allmänhet har eller borde ha sex. Programledaren och författaren Ann Söderlund har i flera år studerat parrelationens skumpiga väg med tre barn i baksätet. Nyligen släppte hon boken Men vi knullar ju ändå inte där hon blickar in i andra människors liv och gör en del hiskeliga förenklingar.
Bland annat drar Söderlund slutsatsen "att ju mer perfekt hem, desto mindre fart mellan lakanen". Om det är ett sätt att dämpa sin egen städångest - stökigt javisst, men så är det action i sänghalmen också! - vet bara Söderlund själv. Hur som helst så är det fel att stämpla alla pedanter som frigida eller trista i sängen.
Poängen här är att människors sexliv är individuellt. För en del är det kanske en förutsättning att hemmet ser skapligt ut, barnen har fått mat och sover, för att kunna slappna av och växla från förälder till sexpartner. Även om småbarnsföräldrars svårigheter med att få in sexbiten i pusslet kan locka politiker att argumentera för utökat Rutavdrag, arbetstidsförkortning och/eller lördagsöppna dagis, betackar vi oss för det. Moraliska pekpinnar hör inte hemma vare sig i politiken eller i sängkammaren.