Den som vill diskutera denna tragedi får vara beredd på att bli slagen i huvudet med enprocentsmålet i svensk biståndspolitik. Att kritisera biståndet - så som det ser ut i dag - är för många liktydigt med att vilja dra ner på det. Så gick det också när biståndsminister Gunilla Carlsson (M) för ett par veckor sedan uppmanade till debatt och nya förslag om hur korruptionen i biståndsländerna kan motverkas. Hon misstänkliggjordes omedelbart.
Men det är dags att tänka nytt. Inte för att dra ner på biståndet, utan för att se till att det gör skillnad. Långsiktigt. Att debatten alltid stannar vid enprocentsmålet är ett hinder för nytänkandet. Det kan jämföras med EU-debatten som hakar upp sig vid ja eller nej till EU, i stället för att röra sig framåt.
När vi överväger att satsa 100 miljarder på ett höghastighetsnät för tåg, som kan förändra hela södra och mellersta Sveriges framtid - ja, då ska det räknas och räknas på om investeringen är samhällsekonomiskt lönsam. Är den inte det - om det alltså kostar samhället något att bygga banan - då menar de flesta att den inte ska byggas.
Så noga är vi inte med de 100 miljarder som Sverige har betalat ut i bistånd bara de senaste tre åren. Man kan få intrycket att det är okej att de bara försvinner ner i ett svart hål, utan att något konkret resultat kan redovisas.
Det är märkligt att samma människor som säger sig värna biståndet visar en sådan likgiltighet för resultatet. Som om det är pengarna i sig som är det viktiga. Enprocentsmålet är relaterat till oss - inte till de fattiga.
Jag tror det beror på att många svenskar vill köpa sig ett bättre samvete. Då känns en procent av det vi har som ett rimligt pris. Vi betalar och har därmed ryggen fri - även om utvecklingen uteblir i de fattiga länderna.
Det är den inställningen som gör att biståndspolitiken står och stampar.