Staten bör ta över ansvaret för flyktingmottagandet från kommunerna. Det skriver Östergötlands landshövding Björn Eriksson på Svenska Dagbladets Brännpunkt (22/4). Eller han skriver det inte ordagrant - men det är det han menar när han konstaterar att det kommunala självstyret har spelat ut sin roll. Och när han lyfter fram Riksrevisionens kritik mot regeringen om att styrningen brister.
Som utgångspunkt tar Eriksson de 5,9 miljarder kronor som staten i år avsatt för arbetet med integrationsfrågor. Av dessa går 5,7 miljarder till kommunerna som ersättning för att de sköter flyktingmottagandet.
För att få betalt räcker det att kommunerna upprättar en introduktionsplan för sina nyanlända. Vad som står i den eller vad det leder till påverkar inte ersättningen. Och det är för att det inte slås fast vad det är staten betalar för och att resultatet inte kontrolleras som Riksrevisionen - och nu Eriksson - kritiserar regeringen.
Det är bra att Eriksson riktar uppmärksamheten mot de här bristerna. Som han mycket riktigt påpekar är en fungerande integrationspolitik oerhört viktigt för Sverige. Bristen på arbetskraft börjar göra sig påmind och med stora pensionsavgångar i antågande är det ingen överdrift att kalla integrationspolitiken för ett riksintresse.
Men som tjänsteman borde Eriksson ha nöjt sig med att peka på problemen och vikten av snabba lösningar. Lösningarna borde han ha överlåtit till politikerna. Men ännu en gång blandar han sig i politiken.
Eriksson vill ha en ny lag om introduktion där det framgår vilket ansvar kommunerna och andra aktörer har. Som en konsekvens av att det kommunala självstyret, enligt honom själv, har spelat ut sin roll ska kommunerna i fortsättningen inte kunna vägra dra sitt strå till stacken.
Poängen - att alla har ett ansvar för integrationen - är oerhört viktig. Men vad är det som säger att staten är den instans som bäst sköter den styrning och kontroll han efterlyser?
Flyktingmottagandet är en viktig del i integrationsarbetet. Sett i det långa perspektivet är det dock en liten del.
Målet med den svenska integrationspolitiken är att alla oavsett bakgrund ska ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Den målsättningen ska genomsyra alla politikområden och frånsett den första tiden - som Erikssons artikel handlar om - ska det inte finnas några särlösningar för invandrare.
För integrationen är den viktigaste insatsen att underlätta för nyanlända att få ett riktigt jobb så att de kan försörja sig och ta makten över sina liv. En förutsättning är givetvis att det finns jobb att söka och att företagen kan expandera.
Det är en tillväxt- och företagarvänlig politik som på sikt leder till framgångar i integrationsarbetet. Det som Björn Eriksson nu lägger sig i har lite med en sådan politik att göra. Den styrning och kontroll som han och Riksrevisionen efterlyser kan dessutom stärkas utan att ansvaret för flyktingmottagandet behöver flyttas från kommunerna till staten