Labours politik ömsar inte skinn för det. Efterträdaren Gordon Brown vet lika väl som Blair att det parti som stöter sig med medelklassen inte får tillgång till den fashionabla fatsigheten på 10 Downing Street.
Tony Blair och New Labour tog över efter Margaret Thatcher - kvinnan som gav det det brutala klassföraktet ett ansikte - och John Major. Blairs politik framställs inte sällan som en light-variant av Thatchers nyliberala bulldozerpolitik. Det är en fånigt inskränkt bild. Trots allt snack om "högervridning" har politiken sedan 1997 präglats av långtgående sociala ambitioner. Blair & Co städade upp efter den konservativa eran. Skattereduktioner och ökae bidrag har förbättrat tillvaron för miljontals låginkomsthushåll. Den offentliga sjukvården har rustats upp och kommit fler till del. Skolan likaså. Blairs "strategiska allians" med fackföreningsörelsen har betytt mycket för Storbritanniens stabilitet.
Blairs insats skuggas av hans lika korkade som knäfallande uppslutning bakom George W Bushs "kriget mot terrorismen".
Blair avgår, men labour fortsätter ungefär som tidigare. Politikers avgångar resulterar sällan i de dramatiska förändringar av politiken som vi i media så gärna vill se, och tur är det.