En luttrad skribent inom den konservativa brittiska pressen hävdade för några veckor sedan att det vore bäst om Labour vann i alla fall. Inte för att han inte stödde tories -- det gjorde han. Men han ansåg att det partiet helt enkelt inte var moget att regera ännu. Nästa gång, förmodligen. Men just nu var det bäst att låta Tony Blair fortsätta.
Det säger en del om traditionen i Storbritannien. Partilojalitet ses som allt annat än någon slags förutsättning för en vital demokrati, snarare tvärtom. Det är väljarnas självständighet och respektlöshet som håller partierna på alerten.
Under sådana omständigheter är Labours tredje valseger i rad en bedrift. Partiledaren Tony Blair befäster sin ställning som Europas mest dynamiske ledare, även om prövningarna har varit omvittnat hårda sedan Irakkriget inleddes.
Även om Labour vidkändes en kraftig tillbakagång är det svårt att se någon annan anledning till väljarprotester än i så fall just Irakkriget. Symptomatiskt nog har ett av de största problemen för tories liksom tidigare val varit att det "New Labour" som Tony Blair skapat ligger alldeles för nära dem själva. Det konfrontativa och marxistiska parti som Margaret Thatcher detroniserade existerar inte längre. Det nya Labour har legat tryggt i politikens mittfåra alltsedan Blairs första genombrott på nittiotalet och litet tyder på att kursen kommer att ändras under de närmaste åren. I huvudsak förs en ansvarsfull ekonomisk politik och med en acceptans för flexibla modeller inom välfärdssystemen. Från ett borgerligt perspektiv skall därför alls inte fällas några tårar över Labours seger. Landet regeras tämligen väl.
Mycket tyder dessutom på att den konservative skribentens analys av tories var riktig. Efter den kris partiet störtades in i efter att ha förlorat makten till Blair första gången har de konservativa egentligen aldrig framstått som ett riktigt trovärdigt regeringsalternativ. Partiledare har kommit och ratats, och den politiska inspirationen har inte kunnat mäta sig med det nya Labours optimistiska framåtanda.
Men i och med detta val har kanske vändpunkten till slut kommit. Få i toriesleden förväntade sig nog i realiteten att Blair skulle störtas. Det skulle ha varit sensationellt. Men de lyckades om inte annat flytta fram positionerna i underhuset. Det jublas kanske inte i partiet, men det finns heller ingen större anledning till förstämning.
Det finns faktiskt anledning till trosvisshet. Någon gång under mandatperioden kommer med all säkerhet Blair lämna över rodret till finansminister Gordon Brown. Förvisso en populär man, men helt enkelt inte en politisk gigant av samma mått som Blair. Brown kommer ha en tuff, för att inte säga övermäktig uppgift framför sig nästa val, då han skall förmå de svårflörtade brittiska väljarna att rösta Labour för fjärde gången i rad.
Alla vet detta. Inte minst tories. Inför nästa val kommer de se till att vara regeringsmogna.