När den arabiska våren blommade ut i flertalet länder förkunnade president Bashar al-Assad att Syrien var annorlunda. Han fick rätt, men inte av den anledning han syftade på - att hans styre skulle vara i linje med folkets vilja. Upproret, tortyren, de minst 8 000 dödade och de hundratusentals på flykt vittnar om något annat, en folklig vilja om ett alternativ till al-Assads förtryckarregim.
I går inföll årsdagen för det syriska försöket till revolution. Den statliga televisionen pumpade ut bilder på tiotusentals demonstranter som står på presidentens sida. Och det finns de som stödjer al-Assad. Liksom irakierna under Saddam Hussein vet syrierna vad de har med al-Assad, men inte vilket eventuellt kaos de får om han störtas.
Men omvärlden, med undantag för Ryssland och Kina, är överens om att al-Assad bör avgå. På onsdagen träffades Barack Obama och David Cameron för att diskutera saken. Då det begav sig 2003 inväntade inte dåvarande presidenten George W Bush och premiärminister Tony Blair FN, utan beslutade om ett militärt ingripande i Irak utan FN:s uttryckliga stöd. Dagens företrädare för USA och Storbritannien fattade dock inget liknande beslut utan enades om att fortsatta diplomatiska påtryckningar och sanktioner är vägen att gå.
FN:s och Arabförbundets särskilda sändebud, före detta generalsekreteraren för FN, Kofi Annan har suttit i förhandlingar med al-Assad, men tycks inte ha kommit någon vart med att övertyga presidenten om att sluta slakta sin befolkning. Så länge FN är handlingsförlamat att ingripa i Syrien ligger förhoppningarna på de enskilda närliggande länderna. Turkiet har mottagit över 10 000 flyktingar men förbereder sig på upp emot 500 000, enligt uppgifter från Röda halvmånen.
Tiden då den arabiska våren sågs som en sammetsrevolution känns väldigt avlägsen.