Under krigsåren var Sverige en viktig tillflyktsort för judar från Tyskland. Namn som Raoul Wallenberg, som undsatte judar ur de nazistiska interneringslägren, har kommit att stå som symboler för den svenska öppenheten och humanitära engagemanget. Under den andra halvan av 1900-talet har samma öppenhet och vilja att undsätta människor på flykt öppnat Sveriges gränser från andra områden i världen härjade av krig och förtryck, inte minst Mellanöstern.
Ilmar Reepalu, kommunalråd och Malmös starke man sedan många år tillbaka, väljer att tona ned betydelsen av förföljelserna. Han menar att attackerna mot judar under förra året motiverades av Israels krig mot Hamas i Gaza. Han säger sig också vara emot både sionism och antisemitism (SkD 27/1). Det är ett försåtligt uttalande som rymmer ett skuldbeläggande av den judiska minoriteten. Att jämställa den politiska rörelse som verkat och verkar för en judisk stat i Israel med hatet mot judar som religiös och etnisk grupp är oförsvarbart.
I Malmö bor 290 000 människor varav ungefär 700 är judar. En femtedel av stadens befolkning utgörs av muslimer med rötterna i Mellanöstern. Av dessa uppskattar den judiska församlingen i staden att många är uttalade antisemiter, enligt ett reportage i den brittiska tidningen The Sunday Telegraph från förra veckan.
Situationen för Malmös judar har alltså blivit så hotfull att internationella medier börjat uppmärksamma den. Reepalu fortsätter emellertid att skyffla problemen under mattan genom att påstå att kritiken mot honom skulle vara en kampanj mot honom själv personligen (SvD 25/2). Vad The Sunday Telegraph skulle ha för intresse av en personkampanj mot ett enskilt svenskt kommunalråd kan man fråga sig.
Malmö är en dynamisk och framstegsinriktad stad som utvecklats från industristad i utförsbacke till ett centrum i en expanderande region med ett blomstrande kulturliv. Men ett samhälle med stora, tongivande minoritetsgrupper ställer också större krav på tolerans och förståelse. En politisk ledning som trivialiserar hat och trakasserier mellan etniska grupper tar varken ansvar för den utsatta gruppen eller för samhällsutvecklingen. Sverige bör fortsätta göra sig känt för västerländska värderingar som tolerans, öppenhet och yttrandefrihet, och inte som grogrund för totalitära krafter med helt andra agendor.