I går presenterade den borgerliga alliansen sitt recept för att motverka ungdomsbrottsligheten. Helt enade är nu i och för sig inte allianspartierna. Folkpartiet står för mer av "hårdare tag", men för detta har man inte fått gehör hos de övriga i alliansen. Men det som de borgerliga nu föreslår innebär inte desto mindre ett uppbrott från en föregivet välmenande släpphänthet i synen på ungdomar och kriminalitet.
Förslagen syftar generellt till att stämma i bäcken; samhället skall reagera tidigt, ungdomar som begår brott skall se att detta får andra konsekvenser än möten med socialsekreterare. Det kan leda till att vägen in mot allt grövre brottslighet tidigt block-eras.
Det är särskilt lovvärt att de borgerliga partierna sätter fokus på familjerna i sammanhanget. Föräldrarna skall vara närvarande vid rättegångar, och det skall stå klart att de har ett ansvar för vad omyndiga ungdomar gör.
Ingen kan egentligen bli förvånad över att dessa förslag förkastas från vänsterhåll. Ändå var det nedslående att höra justitieminister Thomas Bodströms kommentarer i går. I en ordväxling i radions "Studio ett" med moderaternas Beatrice Ask visade Bodström -- förutom en arrogans som för övrigt blivit allt mer markerad den senaste tiden -- prov på en trist, ideologisk dogmatism. Thomas Bodströms huvudinvändning -- hans mantra -- var att de borgerliga inte tar hänsyn till de "sociala orsakerna" till ungdomskriminaliteten. Dessutom menar han att deras politik ytterligare skulle fördjupa dessa sociala orsaker, underförstått genom begränsningar av de välfärdspolitiska ambitionerna. Det är så det brukar låta när Bodström debatterar kriminalpolitik med borgerliga företrädare, men argumenten vinner inte i styrka för att de ständigt repriseras.
I själva verket utesluter inte det ena det andra. Det är ingenting som hindrar att samhälleliga åtgärder av socialt slag vidtas, samtidigt som samhället också visar att brottslighet inte tolereras. Den socialdemokratiska anklagelsen att borgerlig politik inte skulle vara tillräckligt "social" saknar trovärdighet. Faktum är ju att ungdomskriminaliteten är ett växande problem, något som socialdemokratins påstått sociala politik uppenbart inte rår på. Thomas Bodström kastar sten i glashus.
Den socialdemokratiska pretentionen på att företräda en social hållning i kontrast mot en hård och "bestraffande" borgerlighet är i grunden omoralisk. Mantrat om "sociala orsaker" fungerar som ett alibi för att inte göra det som på sikt verkligen skulle gynna de svaga, som skulle rädda många ungdomar från att hamna i den grova kriminaliteten. Det socialdemokratiska, retoriska värnet om de svaga är snarare ett värn av den egna positionen av moralisk/politisk rättfärdighet och därmed upphöjdhet. När Thomas Bodström vevar sitt mantra om sociala orsaker sker det på bekostnad av dem som behöver tidiga, effektiva åtgärder från samhället.