Häromdagen berättade kvällstidningarna att sångerskan Charlotte Perrelli framträder helt naken i sin nya video.
Att hon gör det, och att kvällspressen ägnar helsidor åt det, är en logisk fortsättning på all uppmärksamhet som Perrellis kropp och utseende fick under melodifestivalen.
Det är sorgligt att en duktig sångerska får mest uppmärksamhet för sin kropp. Det är också sorgligt om fixeringen runt hennes bantning och kläder ger andra kvinnor komplex. Men det innebär inte att Charlotte Perelli diskriminerar kvinnokollektivet i Sverige, och det vore orimligt med en lag som med hot om vite tvingade henne att äta bakelser och uppträda i träningsoverall.
En sådan lag, fast inte för schlagersångerskor utan för reklambranschen, ville den förra regeringen instifta. Utredningen de tillsatte blev klar först i år, och i torsdags meddelade jämställdhetsminister Nyamko Sabuni att det inte blir någon lag. Lagförslaget mot könsdiskriminerande reklam skulle enligt Sabuni kräva inskränkningar av yttrandefriheten eller hamna i en grundlagsmässig gråzon. Därför hamnade förslaget i papperskorgen.
För detta får Sabuni kritik, både från utredningens ordförande, v, mp och jämställdhetsombudsmannen. De menar att reklam inte omfattas av yttrandefrihet, och att om den ändå gör det så är jämställdhet överordnad yttrandefrihet.
Det är en mycket obehaglig åsikt. Idéer om att vissa ideologiska mål är så viktiga att de ska gå före yttrandefrihet brukar inte leda till framsteg och förbättringar.
Men det finns dessutom andra problem med lagförslaget. Det finns ingen juridisk definition av vad könsdiskriminerande reklam är. Utredningen föreslår lagtexten "en skildring av könsegenskaper eller -roller vilken allmänt sett uppfattas som kränkande för kvinnor eller män". Snacka om gummiparagraf!
I utredningens recension av branschens självsaneringsorgan - Näringslivets råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK) - är man missnöjd med att ERK nästan bara fäller sexistisk reklam, medan schabloniserande reklam oftast frias. Gummiparagrafen ska alltså tolkas så att annonser där kvinnor pussar barn eller män bygger altan är könsdiskriminerande.
Lagens syfte är dessutom inte att skydda individer från diskriminering, utan att förbjuda reklamkränkningar av kollektiven män och kvinnor. På så vis vill utredningen uppfostra befolkningen till det rätta genustänkandet.
Sexistisk och könsrollskonserverande reklam är ett problem och har sannolikt negativa effekter på jämställdheten. Men en symbolisk lag är inte lösningen. Särskilt inte när lagen inskränker yttrandefriheten, saknar definition av brottet och har ett uppfostrarsyfte.
Reklambranschen har lovat att skärpa självsaneringen, och rekryterar just nu en reklamombudsman. Det är ett steg i rätt riktning.
Den viktigaste makten har dock vi konsumenter. Om vi började bojkotta produkter som marknadsförs på ett osmakligt sätt skulle reklamen förändras illa kvickt. Sådan är kapitalismen.