Välfärdsgirigheten har tagit Sverige i ett stadigt grepp. Länge har bilden av en skola, vård och omsorg i förfall rullats upp och etsat sig fast i svenskarna, som kräver mer resurser – trots att välfärden göds som aldrig förr. Skolan befinner sig absolut på ett sluttande plan, men att fler skattekronor och ören skulle lösa den krisen finns svaga belägg för. I går kom första delen i OECD:s uppföljning av det dåliga svenska resultatet i Pisa-undersökningen. Sverige har låga lärarlöner i jämförelse med andra länder samtidigt som den svenska eleven är ”dyr” och elevantalet i klassrummen är relativt litet. Enligt OECD visar dessutom forskningen på svag koppling mellan klasstorlek och elevresultat. Trots det talar politikerna om vikten av att minska antalet elever i klassrummen.
Felprioriteringen fortsätter, och nu begärs mer skattemedel för att möjliggöra den. I förra veckan krävde LO en skattereform, bland annat för att säkra ”välfärdens framtida finansiering” (DN Debatt 14/2). En reform på skatteområdet vore visserligen välkommen, men LO vill se en kräftgång i skatteutvecklingen med återinförd arvsskatt och fastighetsskatt samtidigt som jobbskatteavdragen tas bort och kapitalbeskattningen höjs. Men LO är LO, närmare Vänsterpartiet i sin politik nu än Socialdemokraterna, vars ekonomiska talesperson Magdalena Andersson viftat bort de flesta av fackets krav. Dessvärre är det inte bara på vänsterkanten som skattehöjningar diskuteras. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har klargjort att det inte blir några fler skattesänkningar under de närmaste två åren. Tvärtom talas det om höjd fordonsskatt och alkohol- och tobaksskatt. Corren har den senaste tiden skrivit flera artiklar om hur östgötska bussbolag smugglar sprit från Tyskland till Sverige. Smuggelsprit är dessutom en inkomstkälla för de kriminella gäng som huserar i och förpestar vårt län. Milt uttryckt lär deras marknad inte minska om den svenska regeringen höjer skatten på inhemsk alkohol.
De pengar som Reinfeldt och Borg förväntar sig få in på sina skattehöjningar ska gå till skolan. Och enligt Sifo vill svenskarna framför allt ha mindre klasser, hellre än höjda lärarlöner eller fler undervisningstimmar. Att politikerna, ett halvår före val, lovar att prioritera enligt väljarnas önskemål kan verka givet. Sådan populism är dock inget vinnarkoncept, i alla fall inte på lång sikt. Stefan Fölster, chef för Reforminstitutet och krönkör i Corren, har tillsammans med Nima Sanandaji, tekn. Dr., skrivit boken ”Renaissance for Reforms” (2014) om hur ”partier som bildar opinion för reformer som på allvar tar itu med samhällsproblem lyckas bättre än de som driver med nyckfulla opinionsvindar”. Såsom Alliansregeringen 2006-2010, eller Göran Persson 1998-2002 – omvalda reformister. För tillfället agerar regeringen 2010-2014 vindflöjel för de där vindarna. Bristen på mod är inte bara tragisk, den blir förmodligen dyr också – för både Alliansföreträdarna och skattebetalarna.