I samband med mediedrevet mot Håkan Juholt dammades den av igen, den gamla "sanningen" om Sveriges högervridna medier. Vänstern gnäller regelbundet, och påstår att svenska medier är borgerliga eftersom:
1) Det finns fler borgerliga än rödgröna ledarsidor, och
2) Nästan alla medier har "borgerliga" (det vill säga vinstdrivande) ägare.
Men alla som kan det minsta om tidningsvärlden vet att det går en skarp gräns mellan ledarredaktion och nyhetsredaktion. Nyhetsredaktioner anpassar sig inte efter den politiska färgen på ledarsidan, vilket är sunt och professionellt. Inte heller brukar "borgerliga" ägare rusa in på nyhetsredaktionerna och kräva rättning i ledet. Att ägare som Bonnier, Schibsted eller NTM är vinstdrivande innebär just att deras mål är att gå med vinst. Vägen dit stavas professionell och angelägen journalistik, inte att tidningen är Svenskt Näringslivs språkrör.
Däremot finns två faktorer som talar för att svenska medier är vänstervridna. Den första är journalistkårens partisympatier. Enligt den senaste mätningen (2005) sympatiserar bara 33 procent av journalisterna med borgerliga partier mot 67 procent med de rödgröna (partifördelningen i procent: M 13, FP 14, C 4, KD 2, MP 23, S 30 och V 14).
Min egen erfarenhet från journalisthögskola och jobb som nyhetsreporter är dessutom att många journalister lider av "vänstern är god, högern är ond"-syndromet; de är så svartvita i sin övertygelse att de inte ens är beredda att lyssna på motståndarsidans argument. Så blev till exempel journalistutbildningens snabbkurs i nationalekonomi förstörd av en student som inte lät läraren föreläsa, eftersom "nationalekonomi egentligen är till vetenskap förklädd högerideologi".
Den andra faktorn som driver journalistiken åt vänster är den populära "case"-metoden. Alla journalister vet att den nyhet som innehåller en gripande intervju med en "drabbad" eller ett "offer" har mycket större chans till genomslag, utrymme och uppmärksamhet, än den nyhet som bara består av torra fakta och expertcitat. Eftersom de allra flesta journalister strävar efter att toppa sändningen eller hamna på löpsedeln, prioriteras systematiskt nyheter som det går att göra "case" på.
Därför gynnar journalistiken en vänsterpolitik som ser människor som svaga, oförmögna och i behov av hjälp från en stark stat - den rimmar väl med "case"-artiklarnas syn på människor som drabbade och offer. Borgerlig politik som ser människor som kompetenta och förmögna att klara sig själva blir däremot hjärtlös enligt "case"-journalistikens logik: En person som drabbas av nya sjukförsäkringsregler väger alltid tyngre än en som kommit tillbaka till arbetslivet med hjälp av samma regler.
Juholtdrevet var obehagligt, som alla sådana drev, men det berodde inte på en högervridning av medierna. Väger man journalistkårens starka vänsterövervikt och "case"-metodens popularitet mot borgerliga ledarsidor och vinstdrivande ägare så blir summan en vänstervridning av det dagliga medieutbudet.