Framgångarna för Liberaldemokraterna och Nick Clegg efter de senaste veckornas tv-debatter har fått det att tända till ordentligt i den brittiska valrörelsen. Clegg har gjort intryck på väljarna med sin öppna och raka debattstil.
Premiärministern och Labourledaren Gordon Brown bär personligen en stor del av ansvaret för den djupa statsfinansiella krisen efter att ha underbalanserat budgeten redan under högkonjunkturen då han själv var finansminister. Budgetunderskottet på 12 procent av BNP når grekiska höjder.
Det behövs alltså en ny regering som griper sig an situationen med energi och kreativitet. De konservativa har under ledning av David Cameron lanserat en mjuk konservatism med stärkt patientmakt och större utrymme för frivilligorganisationer inom vård och omsorg. Valprogrammet hämtar delvis inspiration från den borgerliga regeringens politik i Sverige. Cameron vill bland annat införa en friskolereform efter svensk modell.
Allra viktigast är dock att får ordning på landets ekonomi. Dessvärre har inget av de stora partierna hittills presenterat någon trovärdig saneringspolitik. Beskeden kommer efter valet.
Att opinionsframgångarna för Liberaldemokraterna har blivit så stora på så kort tid beror på det brittiska valsystemet. Tidigare har Liberaldemokraterna missgynnats av att få trott att de har en chans att tävla med de två stora. Men när opinionssiffrorna överstiger en viss magisk gräns inser fler och fler väljare att partiet faktiskt är med och tävlar om makten. Resultatet blir en sådan kaskadeffekt som vi har sett under de senaste veckorna.
Det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar gör dock att den ständige tvåan kan vinna många röster utan att det ger utdelning i form av mandat. Allt fler ser det därför som angelägen uppgift att förändra valsystemet.
Liberaldemokraterna är det klart mest EU-vänliga av de stora partierna; det enda av de tre som vill införa euron. En omsvängning mot en mer EU-vänlig politik i Storbritannien vore mycket välkommen i en tid när den vacklade ekonomin i många medlemsstater utsätter EU-samarbetet för svåra prövningar.
Det är inte självklart att Liberaldemokraterna och Tories kan komma överens om EU-politiken. Tories tillhör numera en utpräglat nationalistisk gruppering i EU-parlamentet som vill minska EU:s inflytande.
Men det är ändå värt att hoppas på en koalition mellan de båda partierna. En syntes av det bästa i Liberaldemokraternas utrikespolitik och Tories inrikespolitik vore bra både för Storbritannien och Europa. Efter 13 års maktinnehav för Labourpartiet behövs det växling vid makten. Det är dags för en brittisk borgerlig allians.