Var och varannan dag rapporteras det om bombdåd i Irak. Men officiellt är interventionen i Irak en framgång -- demokratiserings- processen fortskrider, och framstegen är imponerande. Så låter det i varje fall i den amerikanska retoriken, och resten av världen struntar i vilket. Vi är trötta på Mellanöstern, som stått i fokus ända sedan 11 september 2001.
Det som mer än något annat är förutbestämt att prägla resten av århundradet är skeendet i Asien, Kinas och Indiens frammarsch som globala stormakter. Men Mellanöstern kan för den skull inte ignoreras; den fortsatta instabiliteten där förblir en internationell orosfaktor av största betydelse.
"Man måste vara lagd åt önsketänkande för att tro att USA skall kunna kirra det här kriget på kort tid." Det säger Claes Ryn, professor i statskunskap i Was-hington. Ryn är sedan flera decennier bosatt i Washington. Han har utmärkt sig som en uttalad kritiker av den amerikanska utrikespolitiken under George W Bush. Att svenskar kritiserar amerikansk politik är i sig inget ovanligt. Men det är däremot ovanligt att kritiken har borgerliga förtecken, som i Ryns fall.
Östgöten Claes Ryn har aldrig släppt banden till Sverige. Somrarna tillbringas i S:t Annas skärgård. Och sedan 1980-talet har Ryn tidvis varit något av ideologisk inspiratör för unga borgerliga intellektuella som studerat vid hans läroanstalt, Catholic University i Washington. Men hans åsikter om George W Bushs imperiepolitik har inte vunnit någon genklang i borgerliga kretsar. Det finns emellertid all anledning för borgerliga att låna ett öra åt Ryns idémässigt grundade kritik.
"Jag hävdar att i sista hand är den här nya amerikanska imperieideologin ett rättfärdigande av vidgad amerikansk makt i världen", säger Claes Ryn i en intervju med TT. Han pekar på att 11 september blev en förevändning för ett ingripande som redan var planerat. Amerikanerna skulle komma in på marken i Mellanöstern. Det är fråga om rent cynisk maktpolitik -- det handlar om att stärka kontrollen över oljan -- och "amerikaner tycker om att styra och ställa", som Ryn uttrycker det.
Men det är precis vad alla kritiker till vänster reagerar mot, den amerikanska imperialismen. Vad är det som är så annorlunda med Claes Ryns kritik? Det intressanta med denna kritik, som särskiljer den, är att den är konsekvent borgerlig.
I Ryns perspektiv är den amerikanska imperiepolitiken ännu ett exempel på storskalig, social och politisk ingenjörskonst, ett uttryck för den radikala, modernistiska föreställningen att makthavare både kan och bör göra om samhällen utan hänsyn och respekt för nedärvda traditioner och kulturer. Det är ett förhållningssätt som står i skarp kontrast till en borgerlig hållning som värdesätter att förändringar sker i en mer naturlig takt, att de inte forceras fram, allra minst av makter utifrån.
Felet med den amerikanska politiken är att den bygger på en våldsam överskattning av den egna förmågan att ställa allt till rätta -- enligt egen definition -- i avlägsna samhällen vars historia och kulturer amerikanerna i bästa fall bara har de dimmigaste begrepp om. Irakäventyret riskerar att göra ont värre i Mellanöstern.