Bryr sig något av partierna om kulturen? Känt är att kulturnämnder sällan är eftersökta när politiska poster skall fördelas. Kulturfrågorna hör inte till de mest prestigefyllda i något parti.
Men det finns ändå en skillnad. Vänstern har under efterkrigstiden haft ett större kulturintresse än borgerligheten. Den genom-snittlige kulturkonsumenten är måhända lika blå som röd, men de kulturskapande krafterna i Sverige domineras närmast fullständigt av vänsterideologiska uttryck. Ett snabbt svep över landets kader av konstnärer, filmregissörer, författare, musiker och dramatiker ger vid handen att borgerliga avvikare är lika väl företrädda som fyrklövrar.
Detta speglas i att både vänsterpartiet och socialdemokraterna har haft relativt tydliga ambitioner med sin kulturpolitik. Även om en marxistisk ande har svävat över visionerna har man ändå varit mer än likgiltig. De borgerliga partierna däremot har i bästa fall varit ljumt intresserade, i sämsta fall rent fientliga.
Kanske är det därför den socialdemokratiska maktlystnaden fått sådant dramatiskt genomslag just inom den del av Myndighets-Sverige som hör till kultursfären. En granskning genomförd av Svenska Dagbladets kulturredaktion visar att bland det femtiotal kulturinstitutioner som sorterar under kulturdepartementet har det politiska inflytandet ökat markant under det senaste decenniet. Andelen politiker i styrelserna har närapå tredubblats och av alla politiska styrelseordförande är 80 (!) procent socialdemokrater. Trenden är tydlig. För tio år sedan var 43 procent av de politiska ledamöterna socialdemokrater. I dag är de 60 procent.
Det är allvarligt. Inte bara för att bilden vittnar om socialdemokratiskt maktmissbruk. Utan också för att tillståndet inom kultursfären betyder oerhört mycket för vilka mentala kartor som läggs ut för opinionslandskapet i ett land. De värderingar, föreställningar och referensramar som genomsyrar kulturutövandet påverkar naturligtvis också det allmänna medvetandet. Både på längre sikt och på djupare plan än vad enskilda politiska kampanjer förmår.
Detta vet vänstern och det måste borgerligheten ta till sig. Den traditionella borgerliga ansatsen inom kulturpolitiska sammanhang handlar mestadels om hur man skall hantera bidragssystemen. Det är inte oviktigt, men det måste också finnas plats för en seriös diskussion kring det kvalitativa innehållet. Både ur ett konstnärligt och ideologiskt perspektiv. För kulturen rymmer båda. Det är hög tid för ett målmedvetet borgerligt agerande:
För det första bör man göra rent hus med den socialdemokratiska ockupationen av kulturinstitutionerna.
För det andra bör man formulera en kulturpolitik med tydliga ambitioner och prioriteringar av vad som är mer och mindre angeläget att stödja och varför.
För det tredje bör man tycka till och bilda opinion i kulturfrågor utan att det prompt måste landa i ett bidragsbeslut.