Borgerlig mobilisering

Hänger det bara på utanverket drabbas Sverige av en borgerlig regering hösten 2006 med Fredrik Reinfeldt (m) som statsminister. För visst är det så, att borgarpartiernas gemensamma mobilisering inför valet imponerar - åtminstone i jämförelse med vad de nu nästan desperat makthungriga partierna åstadkommit inför tidigare val. Å andra sidan har socialdemokraterna ödet, läs regeringsmakten, i egna händer. Ju konkretare och mer samstämmig den borgerliga oppositionen är, desto tydligare måste regeringspartiet bli. Partipolitiken är irrationell och en källa till paradoxer. Därför kan den blågröna utflykten till Maud Olofssons förhöstliga domäner i Västerbotten bli upptakten till en renässans för den vänstervridning av socialdemokratin som partiets fotfolk efterfrågar.

Utanverket är dessbättre inte allt. Men visst imponerar den målmedvetna och omsorgsfullt utformade maktskiftesstrategi som de borgerliga partierna presenterade i går. I sak säger den inte mycket. De konkreta beskeden är få. Syftet nås ändå. Att i ett första skede svetsa samman de fyra partierna och visa upp en enad fasad utåt. Steg ett i borgarpartiernas väg mot makten sätter tydliga avtryck i det inrikespolitiska landskapet, men många steg återstår.

Socialdemokratiska röster avfärdar de borgerligas ambitioner och pekar på de motsättningar som finns inbyggda och tickar som tidsinställda bomber i samarbetet. EMU-frågan och kärnkraften nämns som exempel. Kruxet är bara att samma frågor splittrar de tre partier som i dag utformar politiken. Så den typen av argument lär inte bita på tvehågsna väljare. Desto viktigare för väljarna är beskedet att de fyra samverkanspartierna förespråkar mer av konkurrens, avreglering och privatisering, inom samhällets samtliga sektorer, och löftet att företagens och företagarnas intressen går före löntagarnas.

Borgerliga kommentatorer hänvisar triumfatoriskt till den stora rörligheten inom väljarkåren. De tar för givet att många som röstade med s 2002 styr högerut i nästa val. Fakta är att få väljare byter från ett block till ett annat. Att väljarnas rörlighet ökat beror på att de borgerliga väljarna hoppar från det ena partiet till det andra.

Borgarna formerar sig, beväpnade till tänderna. Nu är det upp till socialdemokratin att visa vad den vill.

Linköping bostadspolitiskt föredöme

Bostadsbyggandet i Linköping fortsätter att ligga på höga nivåer. Bostadspolitiken är en av den styrande Folkrörelsealliansens (s och c) starkaste grenar. Samarbetet mellan kommunen, Stångåstaden och privata byggherrar har pressat ner produktionskostnaderna och fått fart på byggandet. Exemplet Linköping används som föredöme på bostadspolitiska konferenser runt om i landet.

När Kikki Göransson (s), byggnämndens ordförande, ska bemöta de moderata kritikerna Paul Lindvall och Carin Lundén i Corren (31 aug), behöver hon inte anstränga sig. Det räcker att redovisa fakta. Bostadspolitiska fakta som tyder på att den styrande alliansen är på god väg att uppnå målet om 6 000 nya bostäder på fem år. Det är annat än det begränsade byggande som präglade Linköping 1991-1994 då moderaterna dominerade politiken. Baksidan av framgångsmyntet är det otillräckliga antalet nya hyresrätter. Därför är det hög tid att s och c fullföljer formuleringen i det gemensamma regeringsmanifestet 2002: "Möjligheterna att bygga bostäder på Folkungavallen ska snarast prövas i plan." Arbetet pågår, visst, men tempot måste skruvas upp, och inriktningen är självklar: Många. nya och prisvänliga hyresrätter. Om det handlar dock inte Lindvalls och Lundéns debattinlägg i Corren. De lägger tonvikten vid villor och bostadsrätter. Mångfald i bostadsbyggandet är ingen moderat paradgren.

Ohälsa

I Linköping, årets tillväxtkommun 2003, fortsätter ohälsotalet att öka. Folkrörelsealliansens vision om ett Linköping "där de sociala och ekonomiska klyftorna minskar" förefaller avlägsen.

Kommunerna måste satsa, och staten måste ge dem en hjälpande hand när det gäller pengar till skolan. Det är en lönsam investering. Eva-Lis Preisz, ordförande i Lärarförbundet.