Klang och jubel! Först ett storartat jubel när Maud Olofsson steg upp på scenen. Därefter ett glatt jubel när Lars Leijonborg och Göran Hägglund följde efter. Och därefter ett stegrande jubel igen när Fredrik Reinfeldt steg upp bredvid de andra.
Det var inte bara en god och optimistisk stämning som de centerpartistiska stämmodeltagarna bjöd på i går. De skrev också svensk politisk historia. Aldrig förut har något borgerligt parti kommit på idén att bjuda in de andra borgerliga partiledarna för att markera samhörighet och beslutsamhet. Man skulle varit rädd för att få den egna profilen utsuddad när den var tänkt att skärpas. Maud Olofsson skall ha all heder för sin gest.
Men det handlar för all del om realpolitik också. Och i det sammanhanget var de tre gästernas uppdykande snarast en påminnelse om vilka svårigheter som kvarstår, och framför allt en av svårigheterna. Det ständigt pådrivande ungdomsförbundet lade ju fram en motion i vilken de krävde att partiets energi-överenskommelse med socialdemokraterna på 1990-talet skulle rivas upp till förmån för en gemensam energipolitik med de borgerliga istället. Men där led förnyarna ett nederlag som kan komma att ställa till problem. Allvaret underströk av Reinfeldts uttalande att det inte går att bilda regering om ett av partierna är kvar i en blocköverskridande överenskommelse som binder en borgerlig rege-ring.
Men ändå, efter centerstämman framstår alliansen som det överlägset mest regeringsstabila alternativet i svensk politik. Låt oss göra tankeleken att Göran Persson stiger upp på podiet på socialdemokraternas kongress, och därefter hälsar Lars Ohly och Peter Eriksson och Maria Wetterstrand välkomna upp på scen. Applådåskor! Därefter håller Persson ett litet anförande i vilket han betygar att de tre partierna verkligen strävar mot samma mål: ett slags rödgrönt socialistiskt Sverige. Det är bara små nyanser mellan partierna och de har lite olika sätt att vilja lösa problem på, men i grund och botten är de oerhört enade. Applådåskor igen.
Därefter går ordet i tur och ordning till gästerna, som förklarar vad de vill göra åt problemen i landet, kryddade med små skämtsamheter om det kamratliga umgänget mellan partiledarna. Återkommande skratt och applåder dundrar genom kongresshallen. Stämningen är på topp.
Nej. Det är en fullkomligt verklighetsfrämmande bild. Och det säger något mer än om bara personkemin mellan olika partiledare. Det säger något om skillnader, ofta oöverstigliga, i ideologi och politik hos de tre. Skillnader som är väsentligt större än hos alliansen. Man träffas och samregerar så gott man kan för att man måste, för att alla tre parter vill ha makt och inflytande, så enkelt är det. Även en annan maning från Leijonborg till stämmodeltagarna är värd att hålla i minnet: När den socialdemokratiska ångvälten rullar som obevekligast i valrörelsen, kom då ihåg hur det kändes i dag, sade han. Då steg jublet igen.