I dag presenterar regeringen sin vårbudget. Den innehåller bland annat förändringar i de så kallade 3:12-reglerna, skatteregler för partnerägda företag. Finansminister Anders Borg anser det ”stötande” att människor med höga inkomster ”skatteplanerar på ett sådant sätt att de undviker skattebetalningar” (Ekot 12/4).
Vad det handlar om är att delägare i större företag tar ut stora summor som avkastning av kapital i stället för som lön, som beskattas betydligt högre. Den möjligheten vill Borg nu alltså stoppa. Det innebär ännu ett undantag, ännu komplicerande faktor i svensk skattelagstiftning. Borg påstår att förändringarna stärker svenskt företagande och konkurrenskraft. Verkligen?
I stället för mer knixande och trixande i skatteträsket, borde regeringen lägga ära och energi på en bred skattereform. Det finns tecken på att en sådan är efterlängtad och skulle gå att genomföra. Den senaste fingervisningen kom från den förre finansministern Erik Åsbrink (S) (DN Debatt 11/4).
Åsbrink efterlyser ett enkelt och begripligt skattesystem som ska främja tillväxt och arbete. Till skillnad från Anders Borg föreslår hans föregångare att 3:12-reglerna slopas, liksom den statliga inkomstskatten. I enkelhetens namn vill Åsbrink ”helt eliminera skillnaden i beskattning av arbete och kapital”, att momssatserna blir enhetliga och att skillnader i sociala avgifter försvinner.
Socialdemokraten Åsbrink oroar sig för fördelningspolitiska effekter och föreslår vissa styrmedel för att undvika dessa. Men ett plattare och mer uniformt skattesystem blir i grunden rättvisare. Åsbrink trånar efter en ny ”underbar natt” (skatteuppgörelsen 1981 mellan S, FP och C). Sedan dess har två av parterna (S och FP) träffats ytterligare en gång, 1989.
Vad som då var menat som ett enkelt och likformigt system, har 2013 vuxit till en snårig djungel full av kryphål som Anders Borg nu gör sitt bästa för att täppa till – samtidigt som han genast öppnar för nya.
Socialdemokratin må precis ha påbörjat sin klättring ur sin djupaste svacka hittills, och kanske inte ser ut som mycket att hålla i. Men bland dessa skakiga socialdemokrater finns en till synes fast hand som Anders Borg borde kunna sträcka ut till: Magdalena Anderssons. Hon är pragmatiskt lagd och prestigelös i sin roll som ekonomiskpolitisk talesperson. Att hon och Borg inte bara respekterar utan faktiskt också verkar gilla varandra, är ingen dålig start.
Moderaterna har sänkt många skatter, lite här och var. Partiet borde nu ta tillfället att gå till historien inte bara som ledare för den mest långlivade borgerliga regeringen, utan som initiativtagare till en perestrojka av hela det svenska skattesystemet. I denna paradgren har Moderaterna tidigare blivit diskvalificerad från de stora uppgörelserna. Nu har partiet chans att dominera.