De flesta är överens om att det tyska valresultatet var det värsta tänkbara. I det land som betraktas som Europas motor, och som är i behov av en ordentlig reparation för att börja fungera igen, har man nu hamnat i ett parlamentariskt virrvarr.
Att socialdemokraten Gerhard Schröder var snabb med att göra segergesten trots att han faktiskt förlorade valet beror inte på att han verkligen ser sig som vinnare. Det handlar om att han är fräck i ett läge där han inte har något att förlora på att vara det. Genom att ikläda sig vinnarrollen sätter han nämligen press på förbundspresidenten att frångå formalia till socialdemokraternas förmån. Det är nämligen det parti som är störst som först skall få presidentens uppdrag att bilda regering. Och störst efter valet är Angela Merkels CDU/CSU. Inte med stor marginal men likväl.
Så vad Schröder gör med sitt yviga segerparaderande är att försöka få till stånd en situation där det snarare än att handla om vem som är störst skall handla om vem som har störst möjlighet. I går meddelade han därför frankt och utan att vänta på något uppdrag att han avser att påbörja förhandlingar med både kristdemokraterna och det liberala partiet om att bilda en gemensam koalition.
Så agerar en överlevare. Så länge han är vid liv förstås.
För det är inte bara så att hans chanser att lyckas är skrivna i stjärnorna. En koalition där både kristdemokraterna och socialdemokraterna ingår vore utmärkt. Men även om det finns förutsättningar för en sådan finns det starka skäl för att Schröder själv inte bör ingå i regeringen. Liksom för att hans motståndare Angela Merkel inte heller bör göra det.
Båda två har byggt upp en stor psykologisk mur mellan de båda partierna genom ömsesidiga attacker under valrörelsen. Och det är inget onaturligt i det. Men det är ett faktum. Dessutom har de båda otillräckliga recept på hur den tyska välfärden skall reformeras och ekonomin skjuta fart. Därtill lär ingen av de två acceptera något mindre än kanslerposten, vilket försvårar koalitionsbildandet som sådant.
Båda två bör därför avgå. De bör göra det så fort en princip-överenskommelse om samregerande har nåtts. Sedan lyckönska sina efterträdare till arbetet med att skapa ett förtroligt arbetsklimat mellan två partier som tar på sig den tunga och otacksamma uppgiften att genomdriva impopulära men nödvändiga beslut. Dessa nya partiledare är dess-utom inte lika hårt bundna av sina företrädares politiska utfästelser, och kan därför angripa landets ekonomiska problem mer förutsättningslöst.
Ingen skulle ställa sig frågande inför en sådan gest från Merkels och Schröders sida. Båda två är ju faktiskt valförlorare. Nej, tvärt-om. Det vore en sorti som skulle väcka respekt under de omständigheter som råder. Merkel och Schröder skulle inte avgå för att de förlorat utan för att de vill det bästa för Tyskland. De skulle båda utgöra just det uppfordrande exempel på prestigelöshet och uppoffring som parterna i en rödblå koalition behöver inspireras av.