Bakgrunden är den mångåriga diskussionen om ekonomiska bidrag från privatpersoner och organisationer till politiska partier. De små partierna (utom KD) som får små bidrag har länge pressat S och M att öppet redovisa sina bidrag. S svängde förra året, och nu svänger alltså också M (och KD, som hakade på M i går). SD står utanför diskussionen och redovisar inte heller sina bidrag.
Risken med partibidrag är naturligtvis att särintressen köper sig en politik. Så har också de borgerliga partierna genom åren rättmätigt kritiserat LO:s stora bidrag till S. S har kontrat med att M är köpta av näringslivet. Huruvida det är så får vi veta nu: M tar endast emot bidrag från privatpersoner, så när de mest generösa givarna redovisas är det bara att kolla efter näringslivstopparna.
Men även om det skulle visa sig att hela topplistan från taxeringskalendern finns med på M:s givarlista är faktiskt LO:s bidrag till S ett större problem. Privatpersoner kan ge hur mycket de vill till vilket parti de vill, men när LO och LO-förbunden skänker pengar och kampanjarbetare till S är det fackmedlemmarna som betalar. Och många av dessa röstar på helt andra partier än S.
Därför kryddade Arkelsten sin debattartikel med förslaget att LO-medlemmar ska kunna välja om de vill finansiera S eller inte. Det vore ett demokratiskt framsteg nästan i nivå med när kollektivanslutningen upphörde 1987! S tycks dock ha svårt att förstå demokratiargumentet. Carin Jämtin jämför LO-stödet med att Villaägarna kampanjade mot den rödgröna fastighetsskatten - som om en intresseorganisation för villaägare vore jämförbar med en fackförening, eller ett ställningstagande i en sakpolitisk fråga med att helhjärtat stödja ett parti.
Men partibidragsdiskussionen slutar inte där. De flesta av riksdagspartierna tycker, liksom Europarådet, att redovisningen av partibidrag ska lagstiftas och inte som i dag regleras i en frivillig överenskommelse. Även på denna punkt signalerade M en svängning, då Fredrik Reinfeldt sade att M är beredda att diskutera.
En lagstiftning vore vettig framförallt för att få med partierna utanför blocken. SD, Piratpartiet, Junilistan och Feministiskt initiativ väljer i dag själva om och hur de ska redovisa sina bidrag, och visst skulle SD:s eller Piratpartiets givarlista vara intressant läsning.
Samtidigt måste regleringar ta hänsyn till valhemligheten. Sverige skiljer sig från många andra länder genom att partiernas viktigaste intäkter inte kommer från gåvor utan från skattebetalarna, men vi skiljer oss också från många andra i att vi inte gärna avslöjar vad vi röstar på. Det måste respekteras.