Maud Olofsson lanserade förslaget på DN Debatt i söndags. Tanken är att spjutspetsbolaget ska göra det möjligt att omsätta ny forskning inom energiteknik i nya företag som även kan konkurrera på den internationella marknaden. Det handlar om elbilar, biodrivmedel, vågkraft och smarta elnät. Det nya bolaget, Framtidsenergi, ska gå in som delägare i unga lovande energibolag under utvecklingsfasen. På så sätt hoppas Centerpartiet att framtidens motsvarigheter till Scania, ABB och Ericsson ska växa fram.
Turerna kring förre styrelseordföranden Lars G Josefsson och om Vattenkrafts skadeståndsskyldighet vid en eventuell kärnkraftsolycka i Tyskland blev en besvärande affär för Maud Olofsson. Vad kände näringsministern till om avtalsvillkoren? Hade hon vilsefört massmedia?
I och med affären kom i alla fall en angelägen diskussion igång. Ska staten verkligen äga ett energibolag bara för att tjäna pengar? Och finns det några skäl för Sverige att äga utländska kol- och kärnkraftverk? Svaret på bägge frågorna bör vara entydigt nej.
Därmed inte sagt att Centern har hela lösningen. Förslaget om en särskild investeringsfond för Norrlands inland luktar valfläsk lång väg. Dessutom för det tankarna till gårdagens svenska regionalpolitik, som aldrig någonsin varit en framgångsrik modell.
Centerpartiet har en något annorlunda syn än de övriga borgerliga partierna på statens roll i energipolitiken. Är det bra att staten styr energiomställningen genom att gå in som ägare i teknikföretag eller ska staten begränsa sig till att bara bestämma spelreglerna och verka för en energiomställning med forskningsanslag, skatter och ekonomiska styrmedel?
Ur ett liberalt perspektiv är det tveksamt om staten bör gå in som delägare i nystartade energibolag. Å andra sidan kan man hävda att energiförsörjningen är en viktig del i Sveriges infrastruktur. Det är närmast omöjligt att tänka sig ny kärnkraft utan statliga subventioner. Om det ska vara möjligt att ställa om samhället så snabbt som klimathotet kräver måste staten driva på. Exakt hur det ska ske finns inga givna svar på, men det är välkommet att diskussionen kommer igång.
Tidigare valår hade en intern borgerlig debatt om energipolitiken fått varningslamporna att blinka. I dag är den snarast ett sundhetstecken. Eftersom enigheten är så stor kan man kosta på sig en och annan diskussion inför öppen ridå, utan att det påverkar den positiva bilden av alliansen.