En konsekvens av den svagare regeringsmakten är att riksdagen fått lite mer att säga till om. Regeringskansliet kan inte längre skicka förslag till riksdagen som per automatik antas, utan det blir samtal och justeringar i utskotten. Det är i grunden en sympatisk ordning.
Under hösten har vi sett exempel på breda överenskommelser i större frågor. Exempel är uppgörelsen om Afghanistanpolitiken liksom en del av betygsfrågan. Regeringen har också mött nederlag i några frågor; regeringskansliets budget där oppositionen röstade för en besparing på 300 miljoner; en mindre fråga inom asyl- och migrationspolitiken, och slutligen; oppositionen vann över regeringen när det gäller avgifterna på Öresundsbron. Det sistnämnda skedde dagarna före jul och blev mer dramatiskt än själva sakfrågan. Regeringen pressade alliansledamöter att vika sig, även de i Skåne som sagt annat i valet och dessutom i en fråga som för dem är regionalt viktig. Sydsvenska Dagbladet berättade om hela havet stormar i den moderata riksdagsgruppen, där ledningen till sist tvingade några kritiska ledamöter att kvitta ut sig inför omröstningen. Gissningsvis har det varit lika tufft debattklimat i de övriga partierna. Om denna ordning finns mycket att säga. Den är osmidig och osmaklig.
Sakfrågans tyngd är inte av den kalibern att det finns skäl att förödmjuka enskilda ledamöter, och det är inte tänkt att kvittningssystemet ska fungera som räddningsplanka för en regering. Beteendet gör både riksdagsledamöter och riksdagen en otjänst. Förtroendet för ledaren lär minska och det kan komma tider när stridsvilja och kämpalust verkligen behövs i kammaren.
Under förra mandatperiodens heta FRA-debatt gjordes liknande slag med partipiskan. När sedan alla omröstningar var genomförda påstod regeringens företrädare att de var tacksamma mot de ledamöter som tvingat fram förbättringar av propositionen. Regeringen hade inte hajat mycket av hur debatten fördes utanför riksdagens väggar. Samma verkar gälla nu.
Öresundsbrodebatten är också ett exempel på oförmågan att se proportioner. Flera dagar i förväg stod det klart att regeringen inte skulle klara omröstningen, ändå stod den på sig som om den inte förstod vad saken gällde. Riksdagen kan inte bara vara ett transportkompani.
Regeringen kan försvara sig med att budgeten är en helhet och att den dragits i de olika riksdagsgrupperna. Men den har tusentals detaljer och för en enskild ledamot kan det vara svårt att reagera snabbt när en så stor lunta läggs fram. Till saken hör också att en hel del av finliret görs i samordningskansliet av politiska tjänstemän. Riksdagsledamöterna är folkvalda och dem som väljarna ställer till svars. En lite bråkigare riksdag är med andra ord bra.