Den svenska demokratin är i hög grad en "partikrati". Och så har det i praktiken alltid varit. De etablerade partierna har systemet i ett järngrepp - det system som försörjer och håller dem under armarna. Det är skattebetalarna som till sjuttio-åttio procent finansierar partiernas verksamhet.
Ändå har den svenska allmänheten ingen god insyn alls i vare sig detta finansieringssystem eller i hur de politiska partierna därutöver finansierar sin verksamhet. Det vill en statlig utredning, som presenterades i går, råda bot på. Utredningen föreslår att Sverige, som faktiskt ett av de sista länderna i Europa, skall lagstifta om skyldighet för partierna att öppet redovisa vilka som ger dem bidrag.
Det har i många valrörelser uppstått debatt om det fackliga stödet till socialdemokraterna respektive det stöd som näringslivet ger till de borgerliga partierna. Om det förslag som nu går ut på remiss förverkligas ska samtliga bidrag i form av pengar, stödannonsering och även personal redovisas.
Det skulle innebära en välkommen demokratisk öppenhet. Vi har förvisso ingen "donationskultur" i svensk politik liknande den som helt präglar den amerikanska politiken, men likväl kanaliseras en hel del stöd till partierna i dag på indirekta vägar. Det är alltså långt ifrån alltid fråga om överlämnanden av rena penninggåvor. I stället kan det gå till så att tjänster - utförda till exempel av en reklambyrå för ett parti - faktureras till en symbolisk summa. Så har traditionellt en del av näringslivets stöd till moderaterna utformats genom åren.
Utredningens ordförande Gullan Gidlund konstaterar att partiernas frivilliga avtal om viss öppenhet inte längre är tillräckliga, att det är svårt att jämföra olika partier och få överblick. De förslag som nu presenteras skulle bidra till att bringa klarhet i hur partiernas ekonomiska villkor och verksamhet ser ut. Att det ligger en demokratisk vinst i en sådan reform är egentligen ganska självklart - varför förslagen rimligen borde vara okontroversiella.
Men denna nya öppenhet kommer kanske ändå inte att välkomnas generellt. Om stödet från facket respektive näringslivet affischeras öppet kommer också partiernas kopplingar till dessa särintressen att bli mer tydliga.
Politiska partier gör alltid anspråk på att företräda ett allmänintresse, att stå för idéer, snarare än ekonomiska särintressen. En större öppenhet när det gäller partiernas finansiering kommer inte minst att bidra till att demaskera denna, i många fall till stor del retoriska fiktion.