Ansträngningarna som gjorts för att bredda rekryteringen verkar dessutom leda till A- och B-lag. Prestigefyllda lärosäten med elitstämpel har mest studenter från akademikerhem, små högskolor ute i landet lockar fler arbetarungdomar. På läkar-, jurist- och civilingenjörsutbildningar är akademikerföräldrar vanliga, medan studenter med arbetarföräldrar finns på fritidspedagog- och sjuksköterskeutbildning.
Den sociala snedrekryteringen är inget problem, hävdar somliga, den är en konsekvens av fria val. Men vi som tror att studiebegåvning är lika vanligt i arbetarfamiljer som i akademikerfamiljer ser ett problem. Det är ett slöseri med både individernas och samhällets resurser att mediokra ungdomar från akademikerhem fyller högskoleplatserna medan studiebegåvningar med arbetarbakgrund börjar jobba direkt efter gymnasiet.
Tyvärr har insatserna hittills riktats fel. Högskolorna själva har fått ansvaret för att bredda rekryteringen, vilket förklarar varför små högskolor som har svårt att fylla platserna anstränger sig mer än prestigeskolorna med långa köer av sökande.
I stället borde det vara grund- och gymnasieskolans uppgift att se till att de mest studiebegåvade eleverna oavsett bakgrund vill studera vidare. I grund- och gymnasieskolan finns dessutom två tydliga områden att jobba med.
Det ena är att uppmuntra begåvningarna. Ofta lägger lärarna i grund- och gymnasieskolan mest krut på de elever som har svårt att nå målen. Det är viktigt, men risken är att studiebegåvade elever lämnas åt sitt öde. Läshuvuden från hem utan studietraditioner får då varken uppmuntran hemma eller i skolan - de kanske inte ens inser att de är begåvade.
Det andra är att bryta individualiseringstrenden, att eleverna "jobbar för sig själva". Skolverket skrev nyligen att trenden missgynnar svaga elever, men den slår också mot begåvade elever utan studievana föräldrar. När allt mer ansvar läggs på eleverna själva ökar föräldrarnas betydelse. Kunniga, engagerade lärare som undervisar aktivt behövs för att utjämna skillnaderna i stöd hemifrån.
Men det finns ett annat argument för att grund- och gymnasieskolan snarare än högskolan ska ha ansvaret för att bredda rekryteringen. När högskolorna själva tar sig an uppgiften blir resultatet tyvärr ofta att ribban sänks. Förkunskapskrav sätts lägre, och särskilda läs-, skriv- och räknestugor ordnas för studenter som saknar baskunskaper. Högskolorna omtolkar helt enkelt "breddad rekrytering" till "dumpad rekrytering". Men ingen vinner på att Sveriges högskolor förvandlas till Komvux - vi blir förlorare i den globala konkurrensen.
Diskussionen om breddad rekrytering måste handla om varför de mest lämpade i vissa grupper väljer bort studier - inte att högskolorna ska anpassa sig till studenter utan förutsättningar att studera.