En gång hamnade jag av misstag på en krog som hade "tjejkväll" och som kvällen till ära bjöd på manlig strippshow. När plaggen föll och den kvinnliga publikens vrål steg tyckte jag att det blev obehagligt och gick.
Frågan jag än i dag inte vet svaret på är varför de skrek så väldigt? Var det sexuell upphetsning, som jag var för nykter, torr eller tråkig för att förstå mig på? Eller handlade det snarare om att ett stort kvinnokollektiv, vana att objektifieras och sexualiseras av den manliga blicken, plötsligt fick känna att nu är det vi som är "on top" - nu ger vi igen och förnedrar den nakna killen på scenen med våra vrål?
Arrangemang som Ladies Night får mig att fundera över vad som är målet med jämställdhetskampen. De flesta är överens om att objektifieringen av kvinnor är ett problem, att kvinnor aldrig blir jämställda med män så länge de reduceras till sexobjekt. Men lösningen på det problemet borde vara att subjektifiera kvinnor - inte att objektifiera män.
Därför skulle jag hellre se Kim Anderzons "Vivagina" eller en show med Madonna än Ladies Night. Kvinnliga artister som hävdar rätten att få vara subjekt med en sexualitet känns mer upplyftande än kvinnlig publik som njuter av att män för ovanlighetens skull är sexobjekt.