I går gick startskottet för valrörelsen i Linköping. Framtidsalternativet - Borgerlig samverkan presenterade oppositionens budget för 2005 och en ekonomisk plan för 2006--2008. Precis som på riksplanet har de borgerliga i Linköping (moderaterna, kristdemokraterna och folkpartiet) gripit det politiska initiativet.
Det gör de tre borgerliga partierna i stadshuset genom att lova att lägga ner modellen med beställare och utförare vid nästa mandatskifte.
I själva verket håller nu ett brett politiskt samförstånd på att växa fram om att modellen tjänat ut. Från och med januari 2005 skall ju beställar- och utförarmodellen skrotas inom barnomsorgen samt på sär-, för-, grund-, och gymnasieskolans område. Det som oppositionen i stadshuset nu föreslår är därmed en logisk fortsättning av den väg som redan beträtts. "Skolan plockades bort först och på sikt måste något ske med resten av produktionens verksamhet", framhåller kristdemokraternas Jan Willy Andersson.
Genom att ta den fulla konsekvensen av vad som är ett mer eller mindre allmänt konstaterande, att modellen numera är uttjänt, visar de borgerliga handlingskraft.
När folkrörelsealliansen ansluter sig, vilket den rimligen kommer att göra, kommer moderaterna, kristdemokraterna och folkpartiet att vinna poäng på att påminna om att de var först ut.
Det finns dock ännu inte någon fullständig samsyn hos framtidsalternativet. Det råder oklarhet om i vilken takt som modellen skall avvecklas. Kommunalrådet Bengt Olsson (folkpartiet) säger att modellen skall "få dö i värdighet". Oklarheten om tidtabellen måste emellertid skingras.
Samtidigt ger det som Olsson säger, att avvecklingen skall få ske i värdiga former, anledning till en reflektion: Vilka positiva erfarenheter av den kommunala styrmodellen skall Linköping föra med sig in framtiden? Mycket har kritiserats, och det i flera år. Någon succé går det knappast att tala om. Men de lärdomar som pekar framåt måste också tillvaratas.
Moderaternas Paul Lindvall förklarar att partierna vill ta ett steg vidare mot decentralisering och mångfald och hitta modeller som ökar valfriheten. "Decentralisering", "mångfald" och "valfrihet" är stolta paroller. Men visionerna måste konkretiseras ytterligare.
De svenska kommunerna brottas med underskott, och Linköping är inget undantag. I år går kommunens ekonomi back med etthundrafemtio miljoner kronor. Men i Framtidsalternativets budget görs en större satsning - på mellan trettio och femtio miljoner kronor - på vård, skola och omsorg, jämfört med förslaget från Folkrörelsealliansen.
Pengarna till detta frigörs genom försäljning av minoritetsandelar i Tekniska verket och Stångåstaden. "Men vi släpper aldrig ett majoritetsägande i Tekniska verken", slår Paul Lindvall fast. Det är bra att det sägs klart och tydligt.
Det är också rimligt att man vill realisera övervärden i bolagen för att finansiera satsningar i de kommunala verksamheterna. Som Jan-Willy Andersson framhåller är det orimligt att fortsätta att skrapa in på bara benmärgen i kärnverksamheterna.
Inte desto mindre finns här ett långsiktigt problem som Linköpings kommun inte kan bortse från. Man kan säga att Framtidsalternativets förslag skulle köpa kommunen lite tid. Men det löser däremot inte det strukturella, långsiktiga problemet för den kommunala ekonomin att man säljer av tillgångar i dag.
Detta problem, som är allmänt för Sveriges kommuner, består i den obalans som finns mellan de kommunala åtagandena och den framtida resursbasen. Inom tio-femton år måste kommunalskatten att höjas till helt orimliga nivåer för att garantera åtagandena inom vård, skola och omsorg.
Någon enkel utväg ur detta dilemma finns sannerligen inte. Det skulle vara orättvist att kritisera Framtidsalternativet för att partierna försöker göra det bästa av situationen på kort sikt. Men medan vi köper oss tid, måste vi - beslutsfattare såväl som vanliga Linköpingsbor - också på allvar börja förbereda oss för att stora förändringar sannolikt kommer att bli nödvändiga.