Correns sammanställning i går av de ledande östgötska socialdemokraternas uppfattningar i skattefrågan var både glädjande och på sitt sätt förbryllande. De flesta avvisar tanken på höjda skatter. Därmed ansluter de sig till den allmänna skatterevolten bland socialdemokratiska kommunpolitiker runt om i landet.
Den politiska kartan i Sverige blir allt mer komplex. Den verkar kräva ett slags översiktsförklaring.
Göran Persson har ju sedan en tid aviserat höjda skatter, närmare bestämt kommunalskatter, som medlet att trygga framtidens välfärd. Finansminister Pär Nuder har (förstås) instämt. Detta har förvånat många. Hör inte skattehöjningar en förgången tid till, speciellt i landet som redan har världens högsta skatter? Men andra har tolkat Perssons utspel som en del i en bredare strategi för att vinna valet 2006.
Den konventionella politiska sanningen sedan Bill Clintons och Tony Blairs framgångar har varit att man skall röra sig mot mitten och på den vägen gärna inkorporera de vinnande dragen i motståndarens program. Socialdemokraterna har tidigare gjort det under Persson: de har accepterat avregleringar, konkurrensutsättning, friskolor och lastat mycket vänsterbråte överbord. Moderaterna under Fredrik Reinfeldt är i full färd med att genomföra samma manöver i det att man omfamnar breda offentliga lösningar, en stark fackförening och har slopat alla radikala skattesänkarförslag.
Men valet i USA, har det hävdats, visar att denna sanning är passé. George W Bush vann just därför att han gjorde tvärtom och höll den ideologiska lågan brinnande för att mobilisera så intensivt som möjligt. Och det skulle vara just den strategi Persson har valt att följa fram till 2006. Därför skall man tala om att höja skatterna, för att visa vem som verkligen är välfärdens vän.
Men sådana som Norrköpings Mattias Ottosson, landstingsrådet Paul Håkansson, Linköpings Lena Micko, de ser det hela sannolikt ur ett praktiskt och ansvarstagande perspektiv. De djärva och förslagna språng som annonseras från partihögkvarteret i Stockholm ställer de mot en mångfasetterad kameral verklighet som de har att brottas med varje dag och som kommer att ge dem en än svårare match i framtiden.
Nu hamnar de i en ännu svårare position. Perssons omorientering innebär per automatik att de hamnar på en än tydligare högerlinje än vad som hade varit fallet annars. Trots att de i realiteten fullföljer den pragmatiska välfärdspolitik Persson hittills har stått för.
Förmodligen förenas Persson och den kommunalpolitiska oppositionen i sak. Skillnaden är troligen enbart synen på valtaktik.
Frågan är inte alltså bara om den bushska strategin, att vara så ideologisk som möjligt, är riktig i ett land som Sverige. Frågan är också, givet att strategin faktiskt vore det, om det är Persson eller hans hövdingar på kommunal nivå som befinner sig i fas med den socialdemokratiska väljarbasen.