Allt fler fångar mår allt sämre. Den domen fäller kriminalvårdsstyrelsens egen analytiker Boo Kling över svensk kriminalvård.
Kriminella på anstalt ska vårdas är det tänkt. Vården under tiden de avtjänar sitt straff är avsedd att göra de dömda till hyggliga hederliga samhällsmedborgare. Så är det tänkt och även om det är en utopi att alla kriminella går att omvända helt och fullt måste kriminalvården göra sitt bästa för att nå så nära det målet som möjligt.
Vad som i dag kallas kriminalvård är knappast mer än förvaring, möjligen kompletterad med någon föga utvecklande och meningslös sysselsättning, som att tillverka säckar eller kuvert.
Till skillnad från kriminalvården visar vissa grupper interner både fantasi och initiativrikedom. Det är de som från anstalterna sysslar med olagliga affärer via bulvaner, de som tjänar pengar på att förse medfångar med insmugglad narkotika och de som i lugn och ro kan planera nya brott att begå när straffet är avtjänat. De här grupperna får brottsligheten att frodas inne på anstalterna.
Enligt statistik från brottsförebyggande rådet döms 55 procent, av dem som avtjänat ett straff, för nya brott inom tre år.
Vi känner alla till dem, de många rymningarna från anstalterna, misslyckandena inom den rättpsykiatriska vården, där de intagna kan fortsätta trakassera sina offer och andra via internet och mobiltelefoner. Vi känner också till att nästan hälften av dem som muckar från våra fängelser är missbrukare, varav en del blivit det under strafftiden.
Det finns sannerligen inte mycket att yvas över i kriminalvården, och för den delen inte heller i den rättspsykiatriska vården.
Att kriminella, med eller utan psykiska sjukdomar, återvänder till det öppna samhället sämre skickade att anpassa sig till ett normalt liv än de hade chans till innan de hamnade på anstalt är inget annat än ett stort nederlag för samhället, ett obegripligt misslyckande.
Svensk kriminalvårdspolitik av socialdemokratiskt märke har det aldrig varit mycket bevänt med. Man skrapar och krafsar lite på de fulaste fläckarna och trampar sedan på i ullstrumporna, när det i själva verket krävs radikala förändringar, helt nya utgångspunkter för att återanpassa brottslingar i samhället. Och då handlar det inte om de hårda tag som många efterlyser, utan om verksamma metoder till gagn för såväl de dömda som deras framtida potentiella offer. En framgångsrikt rehabiliterad brottsling fortsätter inte att råna, mörda eller våldta, till skillnad från den som bara fått sitta inlåst utan vård värd namnet.
Eller som kriminologen Mikael Rying vid länskriminalpolisen i Stockholm uttrycker det till TT:
"En dag ska de ju faktiskt komma ut igen."
Rying syftar då på svårbehandlade psykiskt störda personer som döms till fängelse istället för vård. Men självfallet gäller det även icke psykiskt störda kriminella.
Kriminalvården borde ha mycket att lära av de speciella projekt som finns och har funnits för vissa typer av brottslingar, projekt där vård och rehabilitering satts i första rummet. Ett sådant projekt har bedrivits i Göteborg för våldtäktsmän, och de som deltagit där har visat betydligt mindre benägenhet att begå nya brott än andra dömda.
Antalet interner ökar, liksom strafftidernas längd. Slutsatsen ligger i öppen dager - kriminalvårdens belastning bara tilltar. Ett faktum som är tragiskt för varje enskild individ som inte förmår inrätta sig i den gängse samhällsordningen, men en tragedi också för alla brottsoffer och för alla som ständigt oroar sig för att utsättas för våld och egendomsbrott.
Vi har rätt till en bättre kriminalvårdspolitik och till ett mer framgångsrikt brottsförebyggande. Hittills har s-regeringen inte lyckats leverera detta, och några större förhoppningar om en förändring tycks inte finnas anledning att hysa under nuvarande regim.