En utbyggnad av E22:an finns inte längre med i Vägverkets utbyggnadsplaner för de närmaste tio åren.
Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det naturligtvis oacceptabelt. Vägverket räknar med en trafikökning på landets vägar på runt en procent per år. Om tio år har denna trafikökning växt till dryga 8 procent. Då räcker det inte med att bara asfaltera om E22:an för att få ner antalet trafikolyckor.
Men var ska pengarna tas? Det är det så kallade Trollhättepaketet som gör att satsningarna på E22:an skjutits fram, och riksväg 45 mellan Trollhättan och Göteborg torde vara minst lika eftersatt som E22:an.
En lösning genom privatfinansiering under en viss tid kan vara ett alternativ. Ett annat som definitivt bör tillåtas bli vanligare vid framtida vägprojekt är betalvägar. En modell är att avgiftsbelägga vissa vägsträckor, för att sedan ta bort avgiften när investeringen är betald.
På sikt måste vi nog bygga ut vårt allmänna vägnät på ett ännu snålare och effektivare sätt. En planerad motorväg kanske i stället kan bli så kallad fyrfältsväg eller motortrafikled med mitträcke.
I ett längre perspektiv är nuvarande regerings infrastrukturpolitik i stort behov av bättre kontakt med verkligheten och mindre inslag av storskalighet. Norrlands rälsbundna pulsåder -- Inlandsbanan -- uppvisar till exempel en explosionsartad trafikökning men lämnas mer eller mindre åt förfall, medan runt 20 miljarder ska satsas på en järnväg -- Norrbotniabanan -- där samhällsnyttan mer eller mindre bygger på lösa spekulationer.