Det var en sammanbiten Stefan Löfven och en känslosam Åsa Romson som stod bakom talarstolen i Rosenbad under gårdagens pressträff då regeringens nya linje i flyktingmottagandet presenterades. Åtgärderna kan sammanfattas med att Sverige anpassar migrationspolitiken till EU:s miniminivå. Tillfälliga uppehållstillstånd ska gälla alla utom kvotflyktingar. Försörjningskraven för anhöriginvandring ska skärpas. ID-kontroller på all kollektivtrafik in till landet ska införas. Syftet fanns det inga frågetecken kring: Färre ska söka sig till Sverige.
Att Sveriges läge är ansträngt är givetvis helt sant. Sedan sommaren har antalet asylsökande ökat från cirka 2000 till över 9000 i veckan. Migrationsverkets oktoberprognos vittnar om 160 000 asylsökande i år och ytterligare 135 000 nästa år. De offentliga utgifterna för migration och integration förväntas öka till ungefär 70 miljarder kronor.
Att regeringens beslut skulle vara ofrånkomligt stämmer däremot inte. Det är bara sant under de snäva förutsättningar som vi själva har målat in oss i. Det överhängande problemet är att svensk migrationspolitik är villkorad med att ”samhället har möjlighet att erbjuda jobb, bostäder och utbildning” (vilket Stefan Löfven nämnde igår).
Om varje person som kommer hit ska erbjudas boende på vår sönderreglerade bostadsmarknad, kollektivavtalsenlig sysselsättning på vår stelbenta arbetsmarknad och alla de förmåner som svenska medborgare åtnjuter är det givetvis sant att vi inte har möjlighet att ta emot många fler. Då blir resultatet följaktligen en kollapsad ekonomi eller stängda gränser gentemot de som flyr krig och förtryck.
Detta är dock en falsk dikotomi. Genom att effektivisera mottagandet, skära ned i bidragen och liberalisera vår arbets- och bostadsmarknad kan vi fortsätta slå vakt om den fria rörligheten. Det skulle innebära att nyanlända inledningsvis får en lägre levnadsstandard (relativt vår egen) – men fortfarande en betydligt bättre och tryggare tillvaro än i de krigsdrabbade hemländerna. Då måste friheten få gå före jämlikheten. Det är inte alltid ett uppskattat påstående i lilla landet lagom - men det är sanningen. De personer som flyr till Sverige behöver inte ett välfärdsparadis, utan blott en fristad undan krig och förtryck.
Beslutet uppges sträcka sig tre år framåt, och det är inte utan att jag tänker på nationalekonomen Milton Friedmans ord: ”Ingenting är så permanent som ett temporärt regeringsprogram”. Låt oss dock hoppas att dessa åtgärder blir kortlivade – och samtidigt kräva av våra politiker att de vågar fatta de beslut som på riktigt är ofrånkomliga om vi vill fortsätta välkomna människor på flykt.
För en månad sedan twittrade Miljöpartiet: ”Det finns två frågor vi kan ställa: Vilket rakbladsstängsel ska vi köpa eller hur ser vi till att människor kommer in i samhället?”. Desperata tider kräver desperata åtgärder, brukar det heta. Jag skulle vilja hävda att desperata tider prövar ens principer.
ordförande för Linköpings Fria Moderata Studentförening och fristående kolumnist