Ideologisk debatt är uppfriskande. Men i Centern har det tydligen blivit för mycket av det goda. Förslaget till nytt idéprogram, djärvt liberalt och delvis framtaget med hjälp av den nyliberala debattören Johan Norberg, har fått stora delar av medlemskåren att sparka bakut. I Östergötland har Centerdistriktet till och med tagit fram ett eget program, mindre statskritiskt och mer i gammal socialliberal Folkpartistil. Andre vice partiledaren Anna-Karin Hatt skrev i går en debattartikel i Corren som andades liknande tongångar. Från Sörmland dundras det om att partiordföranden Annie Lööf borde visa bättre ledarskap och att hennes förtroende snart är förbrukat.
De högljudda reaktionerna från Centerbygderna går inte att ta miste på: "Platt skatt, fri invandring, slopad skolplikt? Vad är detta för konstigheter? Vi förstår inte!" Det är begripligt. Gruppen bakom idéprogrammet har dragit upp de stora linjerna, försökt vara ideologiskt konsekventa i sak och formulerat en radikalt alternativ samhällsvision till rådande förhållanden. Men en general måste känna sina trupper. Ska man leda dem i fälttåg mot okänt territorium krävs handlag, smidighet och förmåga att ingjuta förtröstan om det rättfärdiga i uppdraget. Annars riskeras demoralisering och myteri.
Annie Lööf har inte direkt varit inblandad i programgruppens arbete. Men det har helt klart skett under påverkan av hennes politiska uppfattningar. Hon har inte hymlat med dem. Innan Annie Lööf valdes till partiledare deklarerade hon på sin hemsida att Margaret Thatcher var hennes förebild. Som ideologiska favoritböcker angav hon följande tre: "Anarki, stat och utopi" av Robert Nozick, "Och världen skälvde" av Ayn Rand, samt "Till världskapitalismens försvar" av den ovan nämnda Johan Norberg. Samtliga verk är stadigt förankrade i libertariansk och marknadsliberal filosofi. Hur rimmar sånt tankegods med Centerns rötter och traditioner? Svar: inte alls.
Det forna Bondeförbundet är i grunden ett agrarkonservativt intresseparti för jordbrukare och glesbygdsfolk, historiskt antimodernistiskt och intimt knutet till den korporativa staten. Om det förr talades om liberalism i denna rörelse, var det snarast ett skällsord. Annie Lööf är däremot en idéburen politiker som vill omvandla sitt parti till en liberal spjutspets och göra det relevant för en ny tid. En minst sagt delikat uppgift.
Men Annie Lööf och hennes krets av urbana storstadsliberaler har gett medlemmarna ute i landet för mycket att svälja och för fort. Vilket en klok general borde kunnat förutse och agerat försiktigare. Istället framstår nu befälhavaren som främmande och oerfaren med tveksamt omdöme. Å andra sidan: Centern utsåg ju själva ingen ny variant av Olof Johansson till ledare, utan en ung och öppet neoliberalt inspirerad ordförande. Vad hade de trott?