Centerns rutschkana ner till fyra-procentsgränsen är den stora nyheten i månadens Sifomätning. Raset är inte ett dugg förvånande; det är tvärtom mer än välförtjänt.
Centerpartiet tappar två procentenheter jämfört med förra månaden och hamnar på drygt fyra procent.
I mätningarna av sympatierna inför valet till EU-parlamentet är stödet för centern till och med ännu lägre, blott två-tre procent.
Det beror nu inte på att partiet inte skulle ha synts och hörts i debatten -- i stället speglar opinionssiffrorna det faktum att partiet hörts och synts väldigt mycket i debatten, fast då på ett sätt som dess väljare -- och väljarna över huvud taget -- inte kan förknippa med traditionell centerhållning.
Det som nu betalar sig är inte minst Maud Olofssons gällt skrikiga och utmanande opinionsbildning mot regeringens förslag till övergångsregler för den fria invandringen från Östeuropa. Centerledaren var den politiker som mest profilerade sig i denna fråga. Hennes tonläge var uppskruvat, med vettlösa anklagelser om främlingsfientlighet. (Hela det gamla EU, utom Sverige, införde regler som är ännu mer långtgående -- alltså skulle vi vara med i en union som domineras av "främlingsfientliga" länder?)
Det är många inom centerrörelsen som inte känt igen sitt partis agerande; kritik har till exempel hörts från centerpolitiker på kommunal nivå mot upphetsningen om övergångsreglerna.
Centerpartiet står över huvud taget inte längre att känna igen. I själva verket har centern svarat för det grövsta sveket av alla i EU-frågorna. I riksdagen har en stor majoritet av partierna ignorerat budskapet från svenskarna i EMU-folkomröstningen; man har sagt ja till den centralistiska EU-grundlagen och nej till att låta väljarna få säga sin mening om den. Socialdemokraternas, moderaternas, folkpartiets och kristdemokraternas agerande är emellertid i överrensstämmelse med dessa partiers tidigare EU-politik. Det nya är att också centern anslutit sig till denna allians för mer makt till EU.
Redan före folkomröstningen antydde i och för sig ledande centerpolitiker att partiets nej till EMU snart skulle bytas till ett ja. Men den fråga som man valt att profilera centern på inför valet till EU-parlamentet är till och med ännu mer långtgående i sina överstatliga konsekvenser.
Centern vill att EU skall bli en militärallians, med en överstatligt tvingande (det vill säga utan vetorätt) utrikes- och försvarspolitik. Om Olofsson får som hon vill -- vilket för all del är osannolikt -- skulle svenska soldater alltså skickas ut i krig, mot den svenska riksdagens och regeringens vilja.
Att ett parti vars väljare närmast mangrant nyss röstat emot att flytta bort mer makt från Sverige intar en sådan hållning, i vad som är känsligast tänkbara politikområde, är såväl uppseendeväckande som provocerande i sin totala brist på demokratisk lyhördhet.
Maud Olofssons västerbottniska, med sina associationer till en föreställd förankring i ett "djupare", folkligare Sverige bortom makt- och kultureliten, är en förledande fernissa; i själva verket är centerledaren den i dag kanske tydligaste företrädaren för en arrogant, antifolklig politisk snobbism.
Kretsen kring Maud Olofsson vill appellera till vad man tror är storstadsmodernitet, trängtar efter liberala Stockholmsledarskribenters godkännande. Fenomenet är inte bara politiskt intressant, utan rymmer också uppenbara psykologiska dimensioner, med ett komplexfyllt förhållningssätt till de egna rötterna, till en lantlighet som man inte tycker är god nog i maktens och urbanitetens fina salonger.
Att skåla i champagne -- nu senast när riksdagen röstade nej till övergångsregler -- har blivit centerledarens signum. Det är så långt bort man komma från Thorbjörn Fälldin i potatisåkern, och det är också avsikten. Att motsätta sig att Sverige värnar sina intressen och sitt utrikespolitiska oberoende är den praktiskt politiska motsvarigheten till denna snobbism.
Allt fler vanliga centerväljare kommer att konstatera att centern upphört att vara ett alternativ för dem.