Den sista (?) inlandsisen smälte undan för 10 000 år sedan. I det perspektivet är 100 år ingenting. Som en flugskit i universum, som Jan Fridegårds far, kogubben, sa. För 100 år sedan var Sverige ett av Europas fattigare länder. Emigrationen pågick fortfarande. Drygt en miljon svenskar lämnade fosterlandet 1845--1925. 40 år senare lämnade 15 procent av svenskarna hemlandet. 325 000 flög. De återvände efter en eller två veckor. 1965 var Sverige ett av världens rikaste länder. Svenskarna var världsmästare i att semestra utomlands. Resan till Marbella eller Mallorca blev en del av välfärdsstaten. Lika självklar som bilen, barnbidraget och jobbet. Allt inom loppet av en knapp mansålder. Visst är perspektivet svindlande.
Bilderna från eländet i Indonesien, Thailand, Sri Lanka och övriga drabbade länder flimrar förbi i teverutan. För 50 år sedan, när de första charterturisterna lämnade Sverige, var länderna i Sydostasien avlägsna regioner. U-länder. Från slutet av 1990-talet och fram till december 2004 seglade Thailand upp som ett av de stora målen för svenska turister. 2003 semestrade 55 000 svenskar i Phuket. 1,9 miljoner svenskar semestrade utomlands -- samtidigt som drygt 400 000 inte hade råd med någon semesterresa över huvud taget.
Men allt började för 50 år sen. 1955 flög 10 000 svenskar på semester utomlands. 1962 uppgick charterresenärerna till 130 000, och tre år senare, 1965, flög, som sagt, 325 000 svenskar till de nyupptäcka semesterparadisen. Att utlandssemester etablerades som ett begrepp även bland stora delar av arbetarklassen berodde på att ekonomin gick på högvarv. Rekordåren inföll 1960--1965. Tillväxten ökade med hisnande 5,3 procent per år. Industriproduktionen ökade med osannolika 70 procent per år. Och jordklotet krympte, omvärlden kom närmare. Rese- och besöksnäringen är världens snabbast växande sektor. I dag är turismen lika viktig som inkomstkälla för Thailand som den var i Spanien under Francos järnnävediktatur. Turismen är en del av det som kallas globaliseringen. Hur turistströmmarna flyter om 100 år är det ingen som vet. Kanske är hela världen en stor och lycklig familj. I dag vidgas de globala klyftorna, med de multilaterala bankerna och det nationslösa storkapitalet som pådrivare. Joseph Stiglitz, den amerikanske f d vice ordföranden i Världsbanken som hoppade av, har bättre än de flesta formulerat kritiken mot den rika världens marknadsanpassade strukturanpassningsprogram för de fattiga länderna. Stiglitz visar att det marknadsliberala triumviratet privatisering--avreglering--makroekonomisk stabilitet fördjupar orättvisorna och permanentar fattigdomen. Men somliga får det (ännu) bättre. Joseph Stiglitz, mottagare av Nobels ekonomipris, vill jag höra mer av under 2005. Vidare vill jag veta vad EU och FN ska användas till, mer än att gödsla en massa byråkrater och producera en massa dokument som ingen läser. Eller är snacket om EU som ett vänsterprojekt något som bara plockas fram när det nalkas val? Ibland undrar till och med jag. Men vad gör det om 10 000 år.
TORBJÖRN GUSTAVSSON