Inför resan hade jag inga stora förväntningar. Hur diskuterar man pressetik med kolleger som inte har yttrandefrihet? För så är det. Vietnam är visserligen ett land med en inneboende styrka som få. Först körde de ut fransmännen, sedan USA och nu håller de på att bli ett av Asiens ekonomiska under. Men det är en totalitär stat där medborgaren varken har yttranderätt eller pressfrihet. Och tanken på fria val kan inte ens diskuteras:
- Vi behöver bara ett parti, som en av konferensdeltagarna uttryckte saken.
Men när jag stod framför dem i ett välkylt konferensrum i staden Nha Trang blev det annorlunda. Där satt inte 50 representanter för en förtryckarregim eller 50 mähän som låter sig hunsas av makten. Jag var där tillsammans med en grupp seriösa yrkesmän (för män var de flesta) med stolthet och en stark drivkraft att göra sina tidningar till moderna kanaler för information till läsaren.
Tidningarna ägs av staten, papperstilldelningen beslutas av staten och den chefredaktör som publicerar något misshagligt kallas till allvarliga samtal och kommer ut med nypmärken i örsnibben. Men samtidigt ska de berätta för läsarna om livet i Vietnam. Om skördar, näringslivets utveckling, bränder, nöjeslivet, våldsbrott och bilolyckor. Precis som Corren. Och här kunde vi möta varandra.
Under flera dagar diskuterade vi vad en tidning kan tillåta sig när det gäller att exponera enskilda människor som av en eller annan orsak hamnat i olycka. Medan de svenska etiska reglerna inbjuder till resonemang och överväganden ("Tänk på..." "Var försiktig med...") så ville de vietnamesiska redaktörerna ha klara besked; ja eller nej. I de svenska reglerna, antagna av Pressens samarbetsnämnd står det till exempel så här om självmord:
"Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök, särskilt med hänsyn till anhöriga."
- Men betyder det att ni får skriva om självmord eller att ni inte får? var den vietnamesiska reaktionen. Den som lever i ett totalitärt samhälle har säkert ett större behov av entydiga regler än vad vi har.
Min resa finansierades av Sida och var en del i ett projekt som pågått i tio år. Är det värt pengarna? Jag är tveksam. Visst är det viktigt att mötas över gränserna och kanske sår vi ett litet frö inför framtiden, men i grund och botten är det fåfängt projekt. Grundproblemet i Vietnam är inte bristande pressetik utan bristande demokrati.
Därför är det rimligt att projektet nu är på väg att avslutas i och med att Vietnam upphör att vara ett av länderna som får svensk bistånd.
Själv gläds jag mer än vanligt åt vår pressfrihet. Att få skriva att Sida slösat bort pengar på ett meningslöst projekt i tio år - utan att någon nyper mig i örat.