När hjälten i amerikanska actionfilmer ska bryta sig in i strängt bevakade byggnader brukar luften korsas av rörelsedetektorer. Röda strålar löper härs och tvärs, och vi vet att om hjälten nuddar en av strålarna så börjar larmet tjuta.
Ungefär så kan situationen i Afghanistan och Pakistan beskrivas: både politiskt och militärt kan minsta ogenomtänkta rörelse sätta i gång larmet.
Just nu är Waziristan i fokus. Det är en region av självstyrande klanområden i västra Pakistan, precis på gränsen till Afghanistan. Waziristan består av otillgänglig bergsterräng och anses vara talibanernas, och kanske också al-Qaidas, reträttplats. Det är där de gömmer sig, planerar nya attacker och håller träningsläger.
De senaste dagarna har pakistanskt militärflyg attackerat Waziristan. Minst 600 människor uppges ha dödats - ett hundratal talibaner och al-Qaidamedlemmar men framförallt civila. Attackerna skedde på order av Pakistans president Musharraf.
Musharraf beordrar blodiga attacker på sina egna medborgare för att han försöker att manövrera bland de röda larmstrålarna.
Musharraf tog makten i en militärkupp 1999. Han strävar efter att få legitim makt, och valdes helt nyligen till president av parlamentet. Samtidigt har han gjort sig osams med Pakistans högsta domstol, som ska pröva om valresultatet är giltigt.
Men det är inte Musharrafs enda problem. Efter 11 september-attackerna anslöt sig Musharraf till USA:s kamp mot terrorismen. I gengäld såg USA mellan fingrarna när Pakistan skaffade atomvapen. Musharraf har dock kritiserats av USA för att låta talibanerna härja fritt i Waziristan. Islamister i Pakistan anser att han är en förrädare som stödjer USA.
På senare tid har USA skärpt tonen. Därför valde Musharraf att attackera sina egna medborgare i Waziristan.
Det är dock tveksamt om de blodiga attackerna får den effekt som USA hoppas på.
I Afghanistan pågår två parallella internationella militärinsatser. Det är Nato-ledda ISAF där Sverige finns med, en fredsbevarande styrka som ska hjälpa till att bygga upp landet. Samtidigt finns amerikanska OEF, elitsoldater som jagar talibaner och al-Qaida.
Militärer på plats säger att de är för få. Det leder till att man hellre strider i luften än på marken - för att minimera de egna förlusterna - vilket i sin tur ger fler civila offer. Och för varje civilt offer blir det lättare för talibanerna och al-Qaida att rekrytera nya medlemmar.
Därför är det tveksamt om Musharrafs attacker mot Waziristan ger önskad effekt. På sikt kan attackerna tvärtom visa sig kontraproduktiva - 100 talibaner dog, men alla de civila dödsoffren kan leda till ännu fler nya talibaner.
Därför är det också nödvändigt med fler militärer i Afghanistan. Dels behövs de för att stabilisera läget, dels är det oacceptabelt att resursbrist leder till civila offer.
Av alla röda larmstrålar är de civila offren de värsta. Varje civilt offer är en humanitär katastrof och kontraproduktivt i kampen mot terrorism.