År 2012 skapade Malmö rubriker världen över. Inte för hyllande turistreportage om den vackra arkitekturen eller den oslagbara falafeln. Utan för den antisemitism som har tagit staden i sitt järngrepp. Malmö har onekligen varit en stad höljd i mörker. Rabbinen Schneur Kesselman och hans familj utsätts ständigt för hatbrott. Judiska familjer lämnar staden för att undslippa antisemitismen. Stadens (S)vage man Ilmar Reepalu, kommunalråd i Malmö, förminskar ständigt antisemitismens utbredning och menar att judar måste ta avstånd från Israel för att inte utsättas för hatbrott.
Trots det djupa mörkret finns det flera ljusglimtar. Och de tyder alla på en sak: en enskild individ kan förändra samhället till det bättre om hon bara vill. Siavosh Derakhti, 21-årig Malmöbo, startade år 2010 nätverket Unga Muslimer mot Antisemitism. Han ville motverka den öppna rasism han sett på Malmös gator. Som ett steg i kampen mot antisemitism har han bland annat anordnat skolresor till Auschwitz för att elever ska få ökad förståelse för Förintelsens fasor. Derakhti belönades nyligen med ett pris från Svenska Kommittén mot Antisemitism. Priset riktar sig till unga som motverkar antisemitism och andra former av fördomar. Derakhtis initiativ är hedervärt, och han är väl värd priset. Han observerade ett tilltagande problem i sin hemstad, tänkte till gällande hur han kunde göra skillnad och agerade därefter. Och han är inte den enda i Malmö som har upprörts över sakernas tillstånd och vill åstadkomma förändring.
Jehoshua Kaufman, jude boende i Malmö, började organisera kippavandringar i december 2011. Anledningen var att få judar vågade visa sig med kippa, den judiska huvudbonaden, utanför synagogans inhägnader. Kippavandringarna blev större och allt fler deltog för rätten att visa sig med kippa på Malmös gator. Förra året arrangerade Sofia Nerbrand, ordförande för tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet, flera manifestationer mot antisemitism i samband med kippavandringarna. Hundratals människor samlades på Malmös gator för att ena sig mot den intolerans som har spritt sig i staden.
Alla dessa initiativ, för att bit för bit förbättra världen, togs av människor som bestämde sig för att de hade fått nog. De stod inte ut med vad som skedde i sin egen hemstad utan ville förändra. Och vad kan då vara bättre än att ta saken i egna händer? Att förändra rasistiska attityder är inget som kan göras enbart genom lagstiftning, dekret eller läroplaner. Det krävs ett aktivt civilsamhälle bestående av passionerade människor som vågar gå ut på gator och torg och stå upp för det de tror på. Som tur är finns det sådana människor i Malmö. Och med deras hjälp kan förhoppningsvis 2013 bli året som Malmö blir känt för något annat än antisemitism.