I kölvattnet av Expressens avslöjande har även riksdagsledamöternas generösa avgångsvederlag granskats ingående. Den brukar granskas titt som tätt, utan att det leder någonstans. Men den här gången verkar det bli annorlunda.
SVT intervjuade Miljöpartiets förre gruppledare i riksdagen Mikael Johansson. Han slutade i riksdagen 2010 och lever sedan dess på inkomstgarantin. För att göra ingenting i ett och ett halvt år har han kvitterat ut 37 667 kronor i månaden. Eller ingenting och ingenting. Han har funderat på sin framtid men "har egentligen inte sökt något jobb över huvud taget." Johansson tillhör dessutom den privilegierade grupp som hunnit fylla femtio år medan han satt i riksdagen och kan därför utnyttja inkomstgarantin fram till sin sextiofemårsdag. Han tror inte att han är "anställningsbar" eftersom han bara har en teoretisk gymnasieutbildning i bagaget och det är ett annat skäl till att han inte har sökt några jobb. Det är en sorglig inställning. Under tolv år i riksdagen, varav sex av dem som gruppledare, borde han ha snappat upp ett och annat om ledarskap, kommunikation och förvaltning. Kunskaper som skulle komma väl till pass både i den offentliga sektorn och i näringslivet.
SVT:s granskning visar också att de rödgröna partiernas ledamöter är överrepresenterade som mottagare av inkomststöd. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är överlägset värst, med Miljöpartiet som god trea. På sätt och vis är detta förståeligt. De lever som de lär, förespråkar mer bidrag allmänt i samhället och har uppenbarligen inget emot att själva nyttja sig av det. Förra året betalade riksdagen ut 63,3 miljoner kronor till avdankade ledamöter. En rekordsumma!
Det är alldeles uppenbart att detta system inte kan vara kvar. Riksdagsledamöterna har redan nu en hög lön och andra förmåner. De har mycket goda möjligheter att bygga upp imponerande kontaktnätverk inom många sektorer vilket kan gagna dem i framtida arbetssökande. De har också goda möjligheter att spara pengar till en framtida sysslolös tillvaro, om de likt Mikael Johansson skulle föredra det.
Nu har saker och ting så sakteliga börjat röra på sig. Den negativa publiciteten kring inkomstgarantin har varit massiv. En kommitté har tillsatts med det förväntade resultatet att en ändring i inkomstgarantireglerna införs så att det får verkan efter 2014 års val. På Aftonbladets debattsida skrev i går Centerpartiets partisekreterare Anders W Jonsson att hans parti föreslår "att ersättningarna bör vara maximalt två år, helst kortare." Det är en bra viljeinriktning. Speciellt det där sista "helst kortare". Men svenska folket bör naturligtvis inte nöja sig med mindre än att riksdagsledamöterna, precis som de själva, inte får några fallskärmar alls när de lämnar sina jobb.