Särskolan består egentligen av två delar, träningsskolan för de med mycket stora behov och som aldrig kommer att få eget boende när de blir vuxna och så den vanliga särskolan med de som ändå är integrerbara i samhället och som efter avslutad skolgång ska kunna få ett så normalt liv som möjligt med eget boende och egen försörjning.
Magnus Tideman, professor i handikappvetenskap med inriktning mot socialt arbete, har forskat kring detta och han har bland annat skrivit om det olämpliga i att använda formaliserade IQ-tester för att avgöra ett barns framtida utvecklingsmöjligheter, men han har framför allt kritiserat särskolans själva existens.
Det är svårt att sätta rätt diagnos, det är inte så att vissa har ett enkelt identifierbart behov och andra självklart inte har detta. Begåvning är fördelat enligt normalfördelningskurvan och bedömningen av en enskild elev är just en bedömning på en glidande skala och inte det exakta svaret på en matematisk ekvation. Det är fråga om en gradskillnad från övriga elever och inte en artskillnad.
Med en bibehållen särskild särskola så får denna bedömning mycket stora konsekvenser för de berörda barnen, deras familjer och hela deras framtid och framför allt gör man en gradskillnad i begåvning till en formaliserad artskillnad i skolgången. Fall med felaktig diagnos som Robin Neléns hade fått betydligt mindre konsekvenser om han hade fått gå i vanliga klasser men med stöd av särskilt utbildade specialpedagoger. En del av undervisningen kan behöva ges i särskild grupp, men den särskilda skolformen särskola bör avvecklas i enligt med vad forskningen kommit fram till.
Enligt Skolverket kostade år 2011 en vanlig grundskoleelev 90 500 kronor om året i skolan och en särskoleelev 421 700 kronor varje år i skolan. Dessa resurser ska inte på något sätt dras in, men de ska i stället användas till att eleverna får hjälp inom den vanliga klassens ramar. Det skulle inte vara främmande inom dagens skola där många elever med olika bokstavsdiagnoser blivit tilldelade stödpersonal för att kunna klara undervisningen.
Tyvärr är detta ett område där Jan Björklund och alliansregeringen av missriktad omsorg drivit symbolpolitik och valt att behålla särskolan i stället för att avskaffa den och använda resurserna till att dessa barn integreras i vanliga klasser i vanliga skolor. När dessa barn blivit vuxna ska de klara sig i det vanliga samhället, för det finns som bekant inget särsamhälle att leva i.