Ska Sveriges landsting slås ihop till större regionkommuner?
Ansvarsutredningen, som lade fram sitt slutbetänkande för drygt ett år sedan, svarade enhälligt ja.
Den debatt som följt har kommit skvättvis och varit ljum - om man bortser från en och annan landshövding som skrikit sig hes i motvinden. Regeringspartierna tycks främst ha velat sopa frågan under mattan.
Det är hög tid att ta nästa steg och fråga hur regionkommunerna ska uppstå och vilken makt de ska få.
När regeringens samordnare Jan-Åke Björklund ska rapportera resultatet av de samtal han fört med landets regionala företrädare den 20 maj kommer flera landsting redan att ha lämnat in sina ansökningar.
Gotland och Halland vill stå på egna ben. Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland vill bilda region Norra Sverige. Jämtland, Sundsvall och Ånge vill bli Mittsverige. Uppsala gör gemensam sak med Dalarna, Gävleborg, Örebro och Värmland och bildar Svealandsregionen. Västra Götaland vill permanenta sin region, som är ett försök. Detsamma gäller Region Skåne som förmodligen får förstärkning av Kronoberg och Blekinge.
Östergötland, Jönköping och Kalmar nosar fortfarande på varandra. Men allt pekar på att de till slut kommer till skott och ansöker om att bilda region.
Det är faktiskt bara Stockholms läns landsting som är ointresserat av att gå samman med andra - och av regionfrågan som sådan.
Regeringen har tidigare köpt sig tid genom att säga att en regionreform "kräver lokala och regionala initiativ utifrån ett tydligt behov". Det svar de nu får från landstingen är ett öronbedövande ja till reformen.
Därför vore det oacceptabelt om regeringens passivitet fortsätter. Klara besked krävs om hur staten tänker anpassa sina län och sina myndigheters arbete till regionernas verklighet. En tidsplan för reformen är också av nöden. Siktet bör rimligen vara ställt på att regionala val kan hållas 2010. När initiativet underifrån är så samlat och tydligt bör regeringen driva på, inte förhala.
Men den största frågan gäller vilka områden regionerna ska ha makt över. Den diskussionen måste börja nu, men här finns skäl att skynda långsamt. Ansvarsutredningen gick inte till botten med den frågan - den kan rent av behöva utredas.
Regionreformen blir ett slag i luften om regionerna inte får utökad makt över regionala utvecklingsfrågor; infrastruktur, utbildning, arbetsmarknad. Men exakt vilken makt de ska få behöver inte stå klart från början. Det är fullt möjligt att gradvis delegera ansvarsområden till regionerna. En annan möjlighet, som regeringspartierna själva lagt fram, är att det inte behöver se likadant ut i varje region. Staten kan behålla vissa ansvarsområden i en region, men delegera ut dem i en annan.
Utgångspunkten kan nu anses vara klar: Regionreformen bör genomföras så snart som möjligt. De politiska partierna i riksdag, landsting och kommuner måste på allvar börja diskutera hur. Och regeringen borde ta täten i den processen - inte stoppa huvudet i sanden.