Andra världskriget må vara långt borta, men ännu vilar dess skugga tung över den svenska bostadsmarknaden. Det var nämligen då, 1942, som den statliga hyresregleringen infördes. Därmed fick vi ett skolboksexempel på vad som ofta blir konsekvensen när politisk klåfingrighet hindrar en fungerande prisbildning på marknaden: brist och svarthandel.
Ty när staten inskränkte avtalsfriheten sjönk hyresrätternas lönsamhet, omsättningen stagnerade och det privata byggandet minskade. Särskilt i storstäderna blev bostadsbristen snart en allt svårare huvudvärk. Köerna växte, likaså det osunda köpslåendet med svarta kontrakt.
Stat och kommun försökte kompensera bortfallet av privata investeringar i hyresfastigheter genom bostadsbyggande i offentlig regi. Mest känt (eller ökänt) är miljonprogrammets betongförorter, en närmast desperat politisk satsning för att i ett slag åtgärda det skriande behovet på fler hyresrätter - i synnerhet bland yngre människor och låginkomsttagare. Men eftersom roten till det onda, hyresregleringen, inte togs bort kvarstod problemen och gör så än i Sdag.
Det hade inte behövt bli så. I mitten av 60-talet insåg Tage Erlanders socialdemokratiska regering att den enda vägen ur eländet var marknadsbaserade hyror. Nationalekonomen Assar Lindbeck hade varit medförfattare till en uppmärksammad utredning om saken. Den väckte gehör hos bland andra Olof Palme, som drev på för att hyresregleringen måste avskaffas. 1967 var en proposition klar för att skickas till riksdagen.
Då ingrep Folkpartiets ledare Bertil Ohlin. Han hade länge pläderat för marknadshyror. Men kunde ändå inte, av taktiska skäl, låta bli att ge Socialdemokraterna ett tjuvnyp från vänster. Ohlin påstod att fastighetsägarna skulle få en orättvis vinstökning och kritiserade regeringen för att vara fördelningspolitiskt oansvarig. Finansminister Gunnar Sträng blev så förbannad över Ohlins skamgrepp att propositionen drogs tillbaka. Man kan alltså säga att det är Folkpartiets fel att bostadsbristen fortfarande plågar Sverige.
Nu har emellertid Folkpartiet chansen att gottgöra sina gamla synder på området. Alliansregeringens hyresbostadsutredare Per Anders Bergendahl presenterade i går sitt förslag som under en övergångsperiod skulle leda till en helt fri prisbildning. Hyrorna tillåts därmed variera mellan attraktiva lägen och mindre attraktiva, vilket inte minst motverkar den ständiga omvandlingen från hyres- till bostadsrätter som är vanligt i innerstäderna. Samtidigt stimuleras nybyggnationen för att möta efterfrågan, då hyresfastigheternas lönsamhet blir garanterad på marknadsmässiga grunder. 70 år av missriktad bostadspolitik kan äntligen få ett slut. Det vore onekligen på tiden.