Som bäst jobbar nu en arbetsgrupp i den borgerliga alliansen med att komma till rätta med vad som faktiskt är ett av Sveriges största demokratiproblem, nämligen socialdemokraternas missbruk av utnämningsmakten.
Ja, det är faktiskt så pass allvarligt. Om en regering belönar någon kompis med ett statligt toppjobb är det upprörande, men om samma regeringsparti sätter det i system under decennier, då är det mer än så: då är det ett demokratiproblem, för då tar man kontroll över stats-apparaten på ett sätt som strider mot grundlagen.
Den grundtanke som arbetsgruppen tänker är helt naturlig: Regeringen utlyser tjänsterna officiellt med dithörande arbetsbeskrivning, som vilka jobb som helst. På det sättet blir det väsentligt svårare att genomdriva en politisk utnämning.
Dock vill flera ledamöter låta rege-ringen ha den fortsatta makten i ärendet. Denna inställning ställs i opposition mot ett annat, mer långtgående, förslag.
Man skulle ju också kunna låta ett oberoende organ sköta utannonsering och utnämning, som fallet är i Storbritannien.
Den brittiska ordningen är mycket rättssäker. Opolitiska stats-tjänstemän annonserar, intervjuar och beslutar sig för en av de sökande. Därefter skickas namnet till regeringen, som i de allra flesta fall, närmast som en formalitet, ger sitt godkännande.
Men det innebär ju också att regeringen faktiskt har det sista ordet, om än mest i teorin och inte i praxis.
Det behövs inte övermåttan av fantasi för att se en svensk motsvarighet där regeringen, om så önskas, tillåter sig ett mer aktivt avgörande inför det slutgiltiga namnförslaget (eller förslagen). Motsättningen mellan modellerna behöver inte finnas.
Dock, av alla krystade socialdemokratiska argument för att få behålla statliga toppjobb som en exklusiv arbetsmarknad för Partiets elit, finns faktiskt ett som är värt att ta på allvar.
Det är att den svenska offentlighetsprincipen vid ett första påseende fordrar att alla ansökningar skulle vara offentliga för alla och envar. Det innebär att många redan stats-anställda förstås skulle dra sig för att våga språnget.
Den knuten måste lösas. Men därefter kan vi börja se fram emot en restaurering av den en gång så välskötta svenska statsapparaten.