Finns det verkligen bara 14 män som slår sin partner, i Linköping och kringkommunerna?
Naturligtvis finns det fler, men som Corren berättar på nyhetsplats i dag så är det bara 14 män som har genomgått behandlingen på Råd och Stöd i Linköping i år, trots att det finns resurser för att ta emot dubbelt så många. Frivården som har ansvaret för att informera om behandlingen kontaktar bara de män som har gripits av polisen i samband med kvinnomisshandel. Män som slår och som vill ha hjälp, men som aldrig har åkt fast, känner inte till att behandlingen finns.
Frågan är naturligtvis hur många män som vågar ta risken att anmäla sig till en behandling, om de hittills har kunnat slå utan att åka fast. Mikael Nilsson som leder behandlingsgrupperna säger att det är en myt att män inte söker hjälp.
Samtidigt är mäns våld mot kvinnor starkt tabubelagt, både för männen och kvinnorna som lever i misshandelsrelationer. Kvinnor som misshandlas försöker ofta att dölja det för vänner och släktingar och när polisen griper kvinnomisshandlare beror det inte sällan på att en granne har larmat efter att ha hört skrik och bråk. När kvinnan själv har ringt polisen händer det att hon tar tillbaka sin berättelse när det akuta hotet har avvärjts. Om det är så skamfyllt för kvinnorna som är offer, hur ska det inte vara för männen som är förövare?
Att kvinnomisshandel är så tabubelagt är dubbelbottnat. Kan tabut få några män att låta bli att slå så är det naturligtvis bra. Men om tabut hindrar kvinnor att polisanmäla män som slår, och hindrar män som slår att söka behandling för att sluta, då är det dags att prata öppnare om misshandeln.
Ett sätt är att frivården informerar brett om den behandling som finns, så att också män som aldrig har gripits av polisen får möjlighet att delta. Om hälften av behandlingsplatserna får fortsätta att stå tomma kommer nog resurserna till behandlingsprogrammet att minska väldigt snart.