Sällan har väl ett parti varit så illa åtgånget och samtidigt haft en sådan potential. Frågan är bara om de upptäcker sina möjligheter innan det är för sent och den borgerliga alliansen står som förlorare i valet 2006.
Ja, kristdemokraterna. Partiet som stod för den stora valsensationen 1998 då de fick nästan tolv procent av rösterna och sedan lät allt bara sjunka undan. Nu är de nere och balanserar på fyraprocentsspärren igen. De har en del att fundera på när de nu samlas till riksting. Vad göra för att vända utvecklingen?
En sak är säker: Den största missräkning man kan göra i det här läget är att anta att man skall falla undan i familjepolitiska frågor för att visa solidaritet med de andra borgerliga partierna. Ingen, inte ens alliansbröderna, är betjänta av en sådan kristdemokratisk självutplåning. Familjepolitiken utgör kärnan i partiets existensberättigande.
Nej, Göran Hägglund bör istället med liv och lust gå ut och förklara att det bara finns ett parti som fullt ut värnar föräldrarnas rätt till självbestämmande, och att denna rätt borde vara en självklar borgerlig utgångspunkt. Det bör inte vara en del av partiets budskap inför valet, det bör vara den centrala delen. Man bör gå fram ensamt i valet i familjefrågan.
Anledningarna är i huvudsak två: För det första kommer partiet kunna räkna in ett väljarstöd som ligger tryggt över fyra procent, oavsett hur aggressiva de socialdemokratiska försöken att stampa ut dem ur riksdagen blir. För det andra kommer man att bidra med den för den borgerliga valsegern så viktiga överströmningen av röster direkt från socialdemokratin. För familjepolitiken hör till socialdemokratins värsta strategiska mardrömmar. I frågan om föräldraförsäkringen är klyftan mellan dess elit och väljarbas milsdjup.
Och just där är samförståndet mellan kristdemokraterna och en bred majoritet av svenska folket desto större. Så varför har de inte exploaterat detta hårdare? Förmodligen är förklaringen psykologisk. Partiet har befunnit sig i en stigmatiserad utkant av offentligheten så länge just på grund av sin hållning i värdefrågor att de helt enkelt inte riktigt vågar. Men man vinner inget i politiken utan att ta smällar. Man måste våga.
Senare opinionsmätningar har antytt att alliansen skulle kunna knuffa socialdemokraterna överbord även om kristdemokraterna hamnade utanför riksdagen. Det är inget att fästa sig vid. Ingen skall inbilla sig något annat än att valet 2006 kommer att bli en stenhård kamp där marginalerna förmodligen blir mycket små. Är kristdemokraternas röster ute ur räkningen är hela det historiska projekt som inleddes vid mötet i Högfors för ett år sedan dödsmärkt. Sådan är realiteten.
Därmed faller ett oerhört stort ansvar på den kristdemokratiska ledningen. De måste gå rakt in i den politiska gyttjebrottningens mitt och satsa allt. Inte bara för sin egen överlevnads skull utan för hela borgerlighetens. Och tiden brådskar.