Behovet av ökade resurser inom äldrevården är skriande. De gamla tiger ofta still om bristerna men var femte anhörig har framfört klagomål mot omsorgen bara det senaste året, enligt en undersökning från Svenskt kvalitetsindex.
Många äldreboende kämpar med personalbrist och nedskärningar. De anställda har sällan tid att sitta ned och tala med de gamla, hjälpa dem med läsning eller gå på promenader. Låga löner, utbrändhet och tunga lyft ger en hög personalomsättning vilket knappast skapar någon trygghet.
Regeringen satsar i vårbudgeten 1,9 miljarder på att förbättra och bygga ut äldrevården. Det är ett välbehövligt resurstillskott men bör ställas mot ökade lokal- och lönekostnader.
För Linköpings del innebär satsningen att kommunen kunnat ansöka om 13 miljoner extra från de statliga medlen, vilket vi kunde läsa om i gårdagens Corren. Kommunen vill bland annat satsa mer på sjukgymnastik, rehabilitering och hälsoförebyggande arbete. Gott så. Varje slant behövs. Men i det stora hela rör det sig ändå om småsmulor - den kommunala omsorgsnämnden har en budget på totalt 730 miljoner kronor.
Allianspartiernas stora hopp står framför allt till att öka antalet privata utförare. Det väntas leda till högre effektivitet och kvalitet inom äldreomsorgen. Den borgerliga majoriteten i Linköping vill av den anledningen anställa en speciell äldrelots som ska hjälpa de gamla att välja vård.
Om fler privata företag, ideella organisationer, stiftelser, församlingar och kooperativ skulle erbjuda social service skulle det definitivt leda till större valfrihet och mångfald. Men frågan är om det löser äldreomsorgens resursbehov?
Erfarenheten talar för att privatiseringar medför mindre byråkrati och kortare beslutsvägar. Men att verksamheten skulle bli väsentligt billigare och på samma gång kunna erbjuda en bättre service måste nog betraktas som önsketänkande. Omsorg av människor är ingen fabriksverksamhet som lätt kan rationaliseras.
Sanningen är att det måste till mer pengar - stora belopp om det ska märkas i de äldres vardag.
Vi står inför ett politiskt vägval: Höjda skatter eller högre egenavgifter och fler privata tilläggstjänster.
Skattevägen är knappast framkomlig. Trots att Sverige har världens högsta skattetryck har politikerna, i varje fall hittills, inte prioriterat de äldre. Förklaringen är sorglig men enkel. Gamla människor - liksom barn, handikappade och socialt utslagna - har svårt att göra sina röster hörda bland alla högljudda och välorganiserade särintressen. Enbart medkänsla räcker sällan långt i den politiska processen.
Återstår egenavgifter. De flesta människor är nog beredda att lägga pengar på en värdigare ålderdom för sig själva och sina föräldrar. Det kan exempelvis ske via privata försäkringar. Egentligen är det inte konstigare än att spara till sin egen pension.
Staten ska naturligtvis ta ett grundläggande ansvar för dem som inga pengar har. Men om vi menar allvar med att förändra de äldres situation krävs det nya grepp. Det är hög tid att börja tala klarspråk om vägvalen inom äldreomsorgen.