Efter en kall vinter med inställda tåg och trottoarer blockerade av snödrivor är inte den globala uppvärmningen det stora samtalsämnet i Sverige. Överhuvudtaget är den rika, industrialiserade delen av världen relativt fredad från effekterna av klimatförändringarna. Men i många u-länder hotar översvämningar, torka och bränder.
Klimatmötet i Köpenhamn var ett litet steg mot ett globalt avtal. Nästa gång, i november, träffas världens ledare i Mexiko. Om det ska bli ett globalt klimatavtal måste övriga länder sätta press på Kina. Förhoppningsvis kan EU och USA alliera sig med de u-länder som är särskilt drabbade för att få Kina att göra mer långtgående åtaganden.
En enkätundersökning under Köpenhamnsmötet visar att det finns ett stort stöd för en princip om utsläppsminskningar. Klimatforskaren Björn-Ola Linnér på Linköpings universitet anser att principen BNP per capita, som innebär att åtagandena får en tydlig koppling till betalningsförmågan, är den mest realistiska.
Innan någon grundprincip för utsläppsminskningar slås fast måste dock konsekvenserna kunna överblickas. Kina står redan i dag för en dryg femtedel av växthusgasutsläppen. Det är därför viktigt att Kina minskar sina utsläpp i absoluta tal.
Men utan en grundprincip riskerar klimatförhandlingarna att bli förvirrade. Det är viktigt att förhindra att stater som Sudan och Venezuela återigen saboterar förhandlingarna. Dessutom måste USA visa ett betydligt större engagemang.
När det gäller Kina är inte de stora växthusgasutsläppen det enda problemet utan också landets slutenhet. Möjligheterna att kontrollera att Kina genomför vad man lovar är mycket begränsade.
Granne med utsläppsgiganten Kina ligger Bhutan, ett land som har gjort stora framsteg inom natur- och miljövård på senare år (DN 21/3). Men på grund av klimatförändringarna har Himalayas glaciärer börjat smälta och hotar nu stora delar av landets jordbruksmark.
Det är av största vikt att Kina ingår i avtalet. Men skulle kineserna visa sig omedgörliga måste det ändå finnas en plan B.
De länder som redan nu är beredda att upprätta ett politiskt bindande avtal står för cirka 80 procent av växthusgasutsläppen. EU bör redan nu driva på för att det ska finnas alternativa klimatuppgörelser om några länder sätter sig på tvären.
Det finns mycket som talar för en rejäl satsning på klimatbistånd. På så sätt betalar den rika världen av på sin historiska skuld för de ökade utsläppen och gör det dessutom möjlighet att kontrollera att åtgärderna verkligen fullföljs.
Den politiska diskussionen i Europa är för närvarande helt fokuserad på ekonomi, med den statsfinansiella krisen i Grekland som fixpunkt. Det är dags att höja blicken och åter ta tag i de frågor som handlar om planetens överlevnad.