Ut med alla politiker! Kanske inte så rättframt, men det var innebörden av det löfte de borgerliga partierna gav i tisdags. Alla de politiskt tillsatta styrelseledamöterna i universitetens och högskolornas styrelser skall plockas bort efter en borgerlig valseger för att ge plats åt personer hämtade ur vetenskapssamfundet. Och till och med valda av vetenskapssamfundet!
Här uttrycks en genuint borgerlig samhällssyn. Höga skatter eller låga skatter, det är nog så viktigt, men synen på universitetens autonomi är kanske ett tydligare lackmustest på vad som är borgerligt. Det vidrör respekten för olika samhällssfärers rätt att vara sig själva nog.
Vetenskapen är bara en sådan sfär. Religionen är en annan. Näringslivet en tredje. Kulturen en fjärde. Rättsväsendet en femte. Och så vidare. Dessa drivs och bör drivas och leva i enlighet med egna logiker, ideal och referensramar. Enhetlighetstanken, viljan att stöpa om alla dessa enligt en och samma centralt utlagda princip är det största hotet mot detta mångfaldens balanserande samhälle. Det är också socialdemokratins strävan sedan länge. Det är en väg mot politiserad forskning och kulturutövning, mot maktlojala jurister och mot stat och storkapital i samma båt. Ett samhälle där politikens segerherrar står med gränslös domvärjo, utan konkurrerande auktoriteter.
Det reella hoppet för att stävja denna utveckling står till de fyra partier som i dag står i jämnbredd med vänsterblocket i opinionsmätningarna. Men jämnt räcker inte. De måste leda tydligt i en mellanvalsperiod för att klara en valrörelse mot en av västvärldens mest förkrossande valmaskiner.
Dessutom har ett av partierna kommit att bli en svag punkt. För socialdemokraterna kommer det sannolikt att räcka med att pressa ut det allt mindre och ständigt lika färglösa kristdemokraterna ur riksdagen för att det borgerliga hotet skall punkteras.
Graderna måste således skruvas upp och kd-problemet lösas. Svaret är givet: De fyra bör bilda en valallians. De bör gå fram med en gemensam övergripande valbeteckning. Det blir då så tydligt som det kan bli att enigheten och regeringsstabiliteten står att finna på den sidan av blockgränsen samtidigt som kd skyddas från att ramla ur riksdagen.
Det motstånd som idén röner hos de berörda kan inte kallas annat än känslomässigt. De olika partierna är måna om sin särart, vilken de förmodligen uppfattar väsentligt tydligare än väljarna i gemen, och de är oroliga över att kanske förlora röster på att pröva något nytt, vilket bara är fegt och själviskt.
Någonstans måste man se till proportionerna. 2006 är ett maktval. Socialdemokraterna har suttit så länge att deras maktinnehav som sådant kommit att bli det största problemet. De förstatligar inte samhällsinstitutioner, men de politiserar dem och inkorporerar dem i sin maktsfär. Tillåts de fortsätta med det till 2010 blir tillståndet outhärdligt. Liksom förtroendet för borgerlighetens möjligheter kommer att vara kört i botten. De enskilda partiernas naggade identitetskänsla kan helt enkelt inte vara ett tyngre vägande skäl för att avstå från en valallians. Deklarera avsikten nu!