Enligt Timbros Integration eller assimilation? är detta typiskt svenskt. I brittisk, tysk och fransk debatt spelar integration och assimilation snarare i samma lag mot motståndaren multikulturalism.
Sverige slog in på det multikulturella spåret 1975, när dåvarande regering slog fast att invandrare själva väljer hur mycket de vill integreras, samtidigt som man satsade mycket pengar på bland annat hemspråk och invandrarkultur. Sedan 90-talet har politiken gått från multikulti till integration, och den svenska lagen har väldigt litet av undantag och särrättigheter.
Kanske är det så att byråkrati-Sverige - lagarna och myndigheterna - inte står för multikulturalism utan för individualism och likabehandling: Alla har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter, ingen särbehandlas. Det diskuterande Sverige - politiker, journalister och kulturelit - står däremot mer för multikulturalistiskt grupptänkande och särbehandling.
Det skulle förklara att våra lagar ger Lars Vilks en oinskränkt rätt att teckna rondellhunden, och tidningsutgivare rätten att publicera den, medan majoriteten i Vilksdebatten fördömde och tog avstånd från honom mer än de påminde om hans rättigheter.
Att ställa integration mot multikulturalism leder till frågan om det krävs något mer än att ha ett jobb, kunna svenska språket och följa de svenska lagarna för att vara integrerad. Ullenhags svar är svävande, medan Åkesson förkastar integration och vill ha assimilation, eftersom integration kräver att svenskarna "ger upp något av sitt väsen". Fläskkött och skolavslutningar i kyrkan är Åkessons första, luddiga exempel på vad svenskarna tvingas ge upp, men han har en poäng när han tar upp Vilksdebatten. Åkesson missar dock att Vilks har svensk lag på sin sida. Vilksdebatten var i många stycken feg och undfallande, men det var inget som tvingades på svenskarna.
Och Åkessons assimilation innebär också särbehandling. SD "respekterar vars och ens livsval" (när de skriver om ensamstående föräldrar) medan invandrare ska "anpassa sig till det svenska levnadssättet".
Här finns paralleller mellan vänstern och SD, i deras grupptänkande och kollektivism. Vänstern argumenterar emot vårdnadsbidrag för att invandrarkvinnor är överrepresenterade, och lyfter bort formuleringar om hbt-rättigheter när muslimer ska inlemmas i den kristna S-rörelsen.
Tyvärr låter Ullenhag ibland som en Socialdemokrat. De borgerliga borde driva en liberal integrationspolitik. En sådan innebär - utöver att invandrare ska jobba, kunna svenska språket och följa de svenska lagarna - individuella rättigheter och skyldigheter som är lika för alla. De borgerliga bör i integrationsdebatten försvara liberala värden som individen framför kollektivet och lika möjligheter framför lika utfall, i stället för att gå i pk-fällan och prata grupper.