Diskussioner om religiösa friskolor i allmänhet och muslimska i synnerhet blir ofta ett ordkrig mellan två mycket övertygade läger.
Åsa Aretuns avhandling, som Corren berättar om i dag, visar att en annan debatt är möjlig. I den typiska diskussionen förutsätter både motståndarna och förespråkarna att de vuxna i skolan formar barnen. Avhandlingen ifrågasätter det, och lyfter fram barnperspektivet.
Aretun, som har följt barn på en muslimsk friskola en längre tid, påpekar att det främst är barnen som formar varandra i skolan. Hemma formas de av familjen. De vuxna i skolan kommer sist.
Det är en viktig lärdom i alla skoldiskussioner, inte bara när det handlar om religiösa friskolor. Vuxenvärlden antar att den i skolan ger barnen de "rätta" värderingarna, oavsett om det handlar om islam, demokrati, mänskliga rättigheter eller något annat.
Avhandlingen ger inte något svar på om muslimska friskolor är bra eller dåliga. Den problematiserar debatten - visar att många argument som används mot dessa skolor inte håller, och att det i stället finns andra problem. Till exempel blossar det ibland upp interna motsättningar på skolan, mellan shia- och sunnimuslimer och mellan olika etniska grupper. Konflikterna visar att det inte går att klumpa ihop muslimer till en homogen grupp, där alla tycker och tänker likadant.
Om man har borgerliga värderingar är det självklart att friskolor ska få finnas, att familjer ska ha valfrihet. Däremot råder det oenighet om de religiösa friskolornas existensberättigande.
Segregation är ett vanligt argument mot religiösa friskolor. Segregation förekommer dock i de flesta skolor, icke-religiösa friskolor såväl som kommunala. Bostadssegregationen är avgörande, och enda sättet att helt slippa segregerade skolor vore att förbjuda alla friskolor och bussa kvoterade elever härs och tvärs mellan de kommunala. Ingen valfrihet skulle vara möjlig.
Hedersförtryck är ett annat argument mot religiösa friskolor. När det förekommer borde det dock kunna stoppas av Skolverkets inspektioner. Dessutom finns det olika slags förtryck: unga kvinnor som känner press att bära slöja och "hålla på sig" mår kanske inte bättre i en kommunal skola där de kallas för könsord och blir tafsade på.
Huvudargumentet mot religiösa friskolor är att stat och religion ska hållas åtskilda. Svenska kyrkan är numera skild från staten och Sverige är ett sekulärt land. Skolans uppdrag är att förmedla kunskap till eleverna, inte att fostra religiöst.
Däremot finns inga hinder för språkliga eller etniska friskolor, och de muslimska friskolorna skulle troligtvis omvandlas till sådana om de förbjöds. Förmodligen skulle skillnaden i praktiken bli liten. Avhandlingen visar att när skolans islamtolkning krockar med familjens så väljer barnen familjens. Skolans vuxna formar inte barnen som man har trott, vilket säkert skrämmer de mest övertygade förespråkarna och motståndarna till muslimska friskolor.
Vi andra ser fram mot en mindre svartvit debatt.